Skogen

Fjällnära skog och myndighetens roll

Under de senaste veckorna har debatten om skogen nått nya, oanande höjder. De svåra frågorna om inventering av nyckelbiotoper, artskyddets påverkan på möjligheten att avverka och ersättning vid nekad avverkning i fjällnära skog är fortsatt mycket uppmärksammade till följd av förändringar i statsbudgeten, domstolsutslag och naturligtvis Skogsstyrelsens egna beslut.

Det har varit en intensiv tid. Enbart under den senaste veckan har Skogsstyrelsen valt att överklaga fjällnäradomarna och att bromsa beslut om områdesskydd tills finansieringsläget för 2019 klarnat. Dessutom kom förvaltningsrätten fram till att Skogsstyrelsens publicering av planerade avverkningars yttre gränser inte strider mot principerna om behandling av personuppgifter (GDPR). Vidare har myndigheten tvingats varsla 124 tillsvidareanställda medarbetare om uppsägning som en direkt följd av de krympta anslagen för 2019.

För Skogsstyrelsens del innebär myndighetsrollen ett uppdrag att verka för att landets skogar sköts på ett sådant sätt att de skogspolitiska mål som beslutats av riksdagen kan uppnås. Så står det i vår myndighetsinstruktion. I regeringsformens första kapitel slås fast att den offentliga makten utövas under lagarna och att det för rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Ovanstående är självklart och ett fundament i vårt demokratiska samhälle. Lika självklar är yttrandefriheten och därmed rätten att uttrycka sitt starka ogillande när Skogsstyrelsen fattar ett kontroversiellt beslut. Och det gör vi ibland. Fattar kontroversiella beslut alltså.

  • När Skogsstyrelsen i mars 2017 pausade identifiering och registrering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige på grund av svårigheter i tillämpningen av begreppet och osäkerheter i bedömning och avgränsning menade Naturskyddsföreningen att det var ett av de största sveken i svensk naturvårdshistoria.
  • När Skogsstyrelsen publicerar anmälda avverkningars yttre gränser i våra karttjänster menar skogsägarrörelsen att vi med dunkla syften kränker skogsägarnas integritet.
  • När Skogsstyrelsen överklagar domar om rätt till ersättning vid nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog beskrivs det som korståg, hetsjakt, sanslöst och att myndigheten agerar groteskt.

Skogsstyrelsen har att arbeta utifrån det regelverk, de uppdrag och de ekonomiska medel som riksdag och regering ger oss. Om regelverket är otydligt så kan myndigheten söka vägledning genom domstolsutslag (”den offentliga makten utövas under lagarna”). Myndigheten kan också påtala för regeringen att regelverket är otydligt, att det inte stämmer överens med den anvisade politiken och så vidare. Så har Skogsstyrelsen gjort både när det gäller frågan om artskydd (juli 2016) och frågan om fjällnära skog (maj 2018).

Samtidigt tillämpar vi det gällande regelverket tills annat meddelas. Som myndighet kan vi inte välja vilken lagstiftning vi tillämpar.

I den för tillfället mycket uppmärksammade frågan om fjällnära skog har Skogsstyrelsen alltså kommit fram till att överklaga för att få en vägledande dom i högsta instans. Det uppfattas som groteskt, sanslöst, upprörande med mera beroende på vem som uttalar sig. Samtidigt skriver mark- och miljödomstolen i domskälen till de aktuella domarna från Umeå tingsrätt att (sidan 26): ”det inte finns några klara rättsregler om vad som ska gälla i nu angivet fall. Det framgår att varken lagtext eller praxis anger något krav på att ett avslagsbeslut ska gälla för alla och envar och för all framtid för att intrångsersättning ska utgå. För ett beslut som inte vinner rättskraft och som dessutom kan ändras från avslag till tillstånd vid en ny ansökan borde utgångspunkten vara att ersättning inte ska utgå annat än för en begränsad period”.

Domstolen är uppenbart osäker i sin bedömning av ersättningens storlek. Ändå uppfattas det som att Skogsstyrelsen agerar groteskt, sanslöst och upprörande när vi överklagar till högre instans. Hur kan det bli så?

Om man ställer sig lite på sidan påminner situationen och de starka reaktionerna om en match i Svenska hockeyligan där hemmalaget nyss gjort mål. Om det nu verkligen var mål? Det finns tydligen en osäkerhet om pucken verkligen var över mållinjen. Domarna gör i det läget som de ska, de ringer till det kontrollrum där speciella måldomare granskar alla reprisbilder som finns från den aktuella situationen. Har ni varit på ishockey vet ni att det samtidigt, i arenan, visas reprisbilder på den så kallade jumbotronen som hela publiken kan se. Om det inte är extremt tydligt att pucken inte var över mållinjen, så kan ni vara övertygade om att publiken jublar åt reprisbilderna. För att de vill att det ska bli mål. För att försöka påverka domarnas ställningstagande. För att få det att väga över så att domarna dömer mål.

Så gör hemmapubliken på alla hockeyarenor i Svenska hockeyligan, det är jag helt övertygad om. Lika övertygad är jag om att publiken ändå, i längden och innerst inne, förväntar sig att domarna ska göra sitt jobb, det vill säga sakligt och korrekt göra en opartisk bedömning av om det verkligen var mål eller inte.

Jag är inte förvånad över de starka reaktionerna och kraftuttrycken kring Skogsstyrelsens agerande i de kontroversiella frågor som nu är så aktuella. Det är förståeligt att myndigheten kritiseras och utsätts för ett starkt tryck på motsvarande sätt som hockeydomarna i exemplet ovan. Däremot är jag förvånad över de riksdagsledamöter som antingen själva uttrycker att Skogsstyrelsens agerande är groteskt, sanslöst och upprörande eller trycker på gillaknappen när en tweet med det innehållet dyker upp på deras telefon.

Ska hemmapublikens ilska alternativt jubel får avgöra? Eller ska riksdagen stifta lagar, regeringen besluta om förordningar och myndigheter tillämpa regelverken så korrekt de förmår? Och ska den folkvalda riksdagen och regeringen ändra på regelverk de inte är nöjda med? I förlängningen handlar det om vilket samhälle vi vill ha.

Diskussion

14 responses to ‘Fjällnära skog och myndighetens roll

  1. Målet är ändå att allt ska kalhuggas.
    Processen är obönhörlig.
    Den enskilde skogsägaren ska genomföra detta ”frivilligt”.
    På sikt en ekonomisk katastrof.
    Skogsägaren ska retas till gallfeber så denne hugger bort de naturvärden som innebär risk för avverkningsstopp.
    Sedan snällt plantera sin massaved.

    Hur stor andel av det som kalhuggs årligen kan skyddas.
    Promillen?
    Hur stor ”risk” löper skogsägaren?

    Dessutom är det mesta ägt av storbolagen i denna del av konungariket.
    Så det här berör inte de egentliga skogsägarna.
    Snygg fint.

    Kronskogen är dessutom till största delen stulen.
    Sveaskog skövlar stulen privat egendom.
    Med europas sämsta skogsbruksmetoder.
    Det borde debatterna handla om.
    Verkligheten.

    Sveaskog m fl. skulle aldrig överleva i en rättsäker sann verklighet.
    Cetrifieringen skulle försvinna ögonblickligen
    Cheferna skulle åka i fångelse och skadeståndskraven bli skyhöga.
    Om skogsbruket inte var en sluten sovjetisk enklav från förr.

    Gilla

  2. Ibland undrar man om rätten att vinna är större än innehållet. Nu är det ett politiskt spel på hög nivå med många inblandade som styr och påverkar beslut och genomförande. Men bara för att man är stor innebär det inte att man har rätt. Skogsbruk är en form av företagande oavsett företagsform. Grundprincipen då är att ge förutsättningar så att företaget kan växa och överleva. Om man tar bort produktionstillgångar i företagandet utan ersättning eller ersättningsmark så säger det sig själv att företaget får svårt att överleva. Som skogsägare står man under alla snart förekommande myndigheter med insyn i alla gamla och nya lagtexter bara för att få finnas till eller få bedriva skogsbruk.

    Det tillsätts utredningar och man formar ett Nationellt Skogsprogram med många inblandande. Själva textinnehållet och genomförandet i beslutsform står regeringen ensam för. Men man gör enligt regelboken som de flesta statliga organisationer. Därefter har man en egen lagtext som gäller utan inblandning av utomstående. Intresseorganisationer har talerätt med några få personer för flera hundra tusen skogsägare som har skogen som sin inkomstkälla. Andra använder skogsägarna för egna vinstintressen för möjligheten att få avverka eller sönderdela och sälja våra produkter på världsmarknaden.

    Det känns som att skogsägarna är en bricka i spelet om vilka som skall få tillgång till mark och råvara. Ibland undrar man om inte skogsägarna skulle klassas som ursprungsbefolkning och rödlistas för sin egen överlevnad.
    För egen del tycker jag att ”alla undantag” skulle regleras i tid på ca 10 år. Skogen förändras liksom det politiska spelet och vad man anser viktigt just nu. Då skall marken och skogen gå tillbaka till fastighetsägaren utan kostnader för den som fick ”intrånget”.

    Någonstans måste vi sansa oss och hitta gångbara lösningar. Nu är det lite djungeln lag som råder med inslag av laglösa. Man pekar ut ett område som man vill ha. Man ger själva handlingen ett namn och får sanktioner att genomföra själva handlingen. Därefter tar man det till rättslig prövning och använder alla sina nätverk och instanser för att få rätt. Men någonstans på vägen glömmer man bort de som drabbas, nämligen människan skogsägaren.

    Gilla

    • De berörda är bedövade av passivitet sedan läng tid tillbaka.
      På riksplanet där besluten tas finns varken kunskap eller medkänsla.

      De som drabbas ger sig på varandra istället när det är helt omöjligt komma åt de egentliga förövarna långt borta. Småskogsägare som slåss mot hjälplösa skogsräddare ute i markerna. Ofta nära släkt eller med samma bakgrund

      Vill du vara med i maktspelet måste du lära dig att säga det som ger dig framgång.
      Herman Sundqvist o co i skogsväsendet är föredömen i den konstarten.
      Mannen från norr som utan att tveka arbetar för dom som på klassiskt kolonialt vis krossar skogslänens framtid.
      Konsekvent sparkas på den som ligger.

      Jokkmokks kommun som levererar mest till staten både av vattenkraftsvister i mångmiljardklassen och gratis stulen skogsråvara är en utfattig kommun paralyserad av statligt uppviglad rasism. Svensk mot same. Ofta nära släkt eller med samma bakgrund.

      Det är snyggt genomfört.
      Stora ekonomiska värden drar till sig människor utan samvete.

      Gilla

  3. Att läsa och förstå domar och sammanhang är en konst, och väljer man att plocka ut en liten del av en större dom är det lätt hänt att man går vilse. Herman har tyvärr valt att bara citera en liten del av ett större resonemang.

    Om man fortsätter läsa kan man se att domstolen:
    – Avfärdar statens resonemang om hypotetiska tidsramar.
    – Konstaterar att ett nekat avverkningstillstånd i praktiken har samma effekt som ett beslut om områdesskydd för den enskilde.
    – Konstaterar att fastighetens marknadsvärde påverkas kraftigt negativt.
    – Påtalar att rätt till full ersättning överensstämmer med vår grundlag och EKMR (vilket statens inställning därmed INTE skulle göra…)
    – Noterar att statens risk att behöva betala flera gånger ska drabba staten – inte den enskilde och att det är statens ansvar att avgöra vilken skyddsform som ska användas.

    Som ombud i målen är jag mycket nöjd över domstolens sunda och välgrundade resonemang. Domstolen gick helt på den linje som vi argumenterat för och som är den enda rimliga utgången sett till det system som bestämmelserna ska tillämpas i. Om man nu ska tala i sportmetaforer så sköt staten hårt, men missade målet helt.

    För den som orkar läsa och vill förstå fortsätter domstolen så här där Hermans citat slutar:
    ”Staten har resonerat kring hypotetiska tidsramar om fem respektive 15 år, men något stöd för en sådan tillämpning står inte att finna. Det står dessutom klart att ett beslut om nekat avverkningstillstånd i praktiken får långtgående konsekvenser för den enskilde fastighetsägaren.

    Kärandenas ansökan avslogs i detta fall med hänvisning till 18 § skogsvårdslagen, dvs. att avverkningen bedömdes vara oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Förutsättningen att i framtiden beviljas tillstånd framstår efter ett sådant avslagsbeslut i praktiken som obefintlig, i synnerhet när området har klassats som nyckelbiotop. Vid sådant förhållande torde utgången bli densamma – oavsett hur en framtida ansökan utformas och vem som ansöker. På ett område som bedömts vara skyddsvärt framstår möjligheterna att få vidta även andra lukrativa åtgärder, som exempelvis gallring, vara lika begränsade (genom t.ex. kravet på samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken i område klassat som nyckelbiotop). Trots att avslagsbeslutet alltså lagtekniskt skiljer sig från ett beslut om områdesskydd blir effekten i detta fall för den enskilde i praktiken densamma. Även lagstiftaren synes vara av uppfattningen att ett nekat avverkningstillstånd kan få motsvarande verkan för fastighetsägaren som vid inrättandet av exempelvis ett naturreservat (se prop. 1990/91:3 s. 44 ff).

    Ett beslut att inte bevilja tillstånd till föryngringsavverkning medför att den ofrånkomligt största intäkten i skogsbruket inte tillåts och presumtiva köpare torde utgå från att någon framtida avverkning inte heller kommer att kunna ske. Mot denna bakgrund bedömer mark- och miljödomstolen att ett nekat avverkningstillstånd för en skogsbruksfastighet – i likhet med ett beslut om områdesskydd – kommer att påverka fastighetens marknadsvärde kraftigt. För detta ska intrångsersättning betalas, med sedvanligt påslag om 25 procent.

    Enligt mark- och miljödomstolen överensstämmer ett sådant synsätt också med kravet på att miljöbalkens regler ska tolkas och tillämpas i linje med vad som följer av regeringsformens bestämmelser om ersättning vid rådighetsinskränkningar och av Europakonventionen (se NJA 2015 s. 323, jfr även Europadomstolens fällande dom mot Sverige i sitt avgörande Sporrong och Lönnroth mot Sverige).

    Staten har anfört att en sådan bedömning kan medföra en risk att staten kan behöva betala full ersättning för samma skada flera gånger, t.ex. vid en ny ansökan eller vid ett framtida inrättande av ett reservat. Enligt mark- och miljödomstolen torde risken för att staten får betala flera gånger vara begränsad med nuvarande lagstiftning. Oaktat detta bör dock en risk för en framtida överkompensation som inte förutsetts av lagstiftaren inte rimligen begränsa den enskildes rätt till ersättning för den skada som uppstår.

    En annan invändning som staten har framfört är att nu redovisat synsätt medför att full betalning sker trots att naturvärdena inte ges ett formellt och definitivt skydd genom avslagsbeslutet. Mark- och miljödomstolen finner inte heller att detta är något som kan påverka ersättningsfrågan. Det är statens ansvar att välja den för naturvärdena lämpligaste skyddsformen. Det förhållandet att naturvärdena, genom ett beslut att inte bevilja avverkningstillstånd, inte förses med samma skydd som vid exempelvis en reservatsbildning kan inte påverka bedömningen i ersättningsfrågan.

    Sammanfattningsvis konstaterar mark- och miljödomstolen att ett beslut att avslå en ansökan om tillstånd till avverkning har en helt annan lagteknisk konstruktion än ett beslut om t.ex. områdesskydd. Det finns däremot inga klara rättsregler som anger vad som ska gälla för ett avslagsbeslut. Trots att beslutet inte erbjuder samma långtgående skydd för natur- och kulturvärdena i det aktuella området får det för den enskilde fastighetsägaren i praktiken samma effekt som ett områdesskydd. Av detta skäl bör ersättning utgå på samma sätt, dvs. som intrångsersättning. Vid bestämmandet av skadans storlek för den enskilde saknar det betydelse vilka eventuella negativa effekter för statskassan som lagstiftaren eventuellt kan ha förbisett.

    Gilla

  4. Leif Öster, jag tycker kanske inte att det helt framgår av vad du skrivit tidigare att du tycker att skogsägarna ska få avverka som de vill och sedan ges ersättning för skog som samhället vill ha? Att Skogsstyrelsen överklagar de fjällnära ärendena får väl ändå tolkas som att myndigheten till stora delar har en annan uppfattning än vad domstolen hade. Detta bekräftas av den egna utredning som man lämnat som en inlaga till domstolen. Det är ingen tvekan om att Skogsstyrelsen redan nu sitter på alla verktyg som behövs för att lösa problemen. Problemet med tidsbegränsningar, ägarbyte etc. försvinner direkt man tagit beslut om att bilda biotopskydd. Men det vill man inte för att man är rädd för att kalaset ska bli för dyrt. Och varför ska medel förslösas på sådant som staten pekat ut som skyddsvärt och som marknaden efter utpekandet inte vill befatta sig med? Det tycks vara myndighetens och också din uppfattning. Det fjällnära området har särbehandlats under rätt många år. Allt eftersom har pålagor lagts på området, först med tanke på återväxt, senare utifrån naturvård och rennäring. Men långt mycket tidigare än det funnits ett definierat geografisk område har det funnits någon som ägt fastigheter där. I rätt många generationer har människor betraktat dessa fjällnära fastigheter som sin egendom. Något som haft ett värde och något man haft förfoganderätt över. Ett innehav som fortsatt, liksom andra fastigheter i Sverige, är skyddat mot intrång från det allmänna genom ett egendomsskydd fastställt i grundlag. Tillståndsprövning för föryngringsavverkning är en stor belastning för de fjällnära fastigheterna. Men med tillståndsprövningen följer faktiskt också vissa rättigheter. När SKS numera TVINGAS att neka tillstånd faller per automatik en rätt till ersättning ut. En rätt som man nu gör vad man kan för att urholka.

    Gilla

    • På en punkt är vi nog helt överens. Vi måste skapa ett nytt och bättre samarbetsklimat där staten arbetar med oss skogsägare i stället för emot. Därför måste det svenska samlade naturvårdsarbetet reformeras. Ingen kan tycka att dagens soppa av domstolsprocesser, bråk och tufft debattklimat är bra. Det finns ingen vinnare.

      Gilla

  5. ”Samtidigt tillämpar vi det gällande regelverket tills annat meddelas. Som myndighet kan vi inte välja vilken lagstiftning vi tillämpar.”

    Det är ju det Ni inte gör? Det har domstolen slagit fast. Nu överklagar Ni dessutom och vill diskutera ersättningen?

    Gilla

  6. Jag har sagt det förut. Det måste vara mycket bättre att vi inventerar landets skyddsvärda skogar så att skogsägare i tid och ro får den kunskapen. Och slipper som här få sina avverkningar stoppade i sista stund. Sverige behöver en ny modell för kunskapsinsamling av skyddsvärda skogar.

    Skogsstyrelsens överklagan av de fem fjällskogsdomarna är rimlig.

    Det är märkligt att samma personer som i flera år felaktigt påstått att Skogsstyrelsens hantering av nyckelbiotoper är ”rättsosäker” vill nu plötsligt inte veta vad en högre rättslig nivå anser om fem principiellt viktiga domar. Många som uttalar sig verkar inte ens ha läst de fem domarna. Läser man dem finner man flera udda slutsatser som bör överprövas för att slå fast vad som ska gälla. Här är några exempel:

    1. Domarna kan tolkas som att 125 % ska betalas ut av staten i ersättning utan något tydligt avtal. Det öppnar i så fall för för en ny affärsmodell. För i så fall kan ägaren till fastigheten dagen efter man fått sina 125 % överlåta fastigheten och en ny ägare kan omedelbart lämna in en avverkningsanmälan på samma skyddsvärda skogen och få ut nya pengar igen. Osv.
    2. Domarna menar att all produktiv skogsmark är pågående verksamhet. Det kan tolkas som att begreppet fasas ut. Det låter rimligt, men bör fastslås i en högre instans.
    3. Domarna menar att det numera går att odla skog i hela det hela produktiva fjällnära området. Det kan tolka som att särlagstiftningen fasas ut. Intressant tanke som bör fastslås i högre instans.

    Det påstås vidare i debatten att domarna avser en handfull ”enskilda små skogsägare som hindras i vanliga avverkningar”. Nåja. Så här är det:

    Dom nr 1: (Mål nr M 2037-17). Tärna-Stensele Allmänningsskog vill slutavverka en nyckelbiotop på 244,6 hektar! Vi pratar här om ett kalhygge på 2,5 kvadratkilometer skyddsvärd skog.

    Dom nr 2: Sorsele Övre Allmänningsskog vill slutavverka en 77,3 hektar stor nyckelbiotop
    Dom nr 3: Är en privatperson, som vill slutavverka en 44,9 hektar stor nyckelbiotop
    Dom nr 4: Sorsele Övre Allmänningsskog vill slutavverka en 8,9 hektar nyckelbiotop
    Dom nr 5: Sorsele Övre Allmänningsskog vill slutavverka en 18,3 hektar stor nyckelbiotop

    Man kan då undra var de fyra skogsägareföreningarna och skogsbolagen finns i denna debatt, för alla dessa har meddelat att inte de inte vill köpa virke från just skyddsvärda skogar!

    Liked by 1 person

    • I denna kommentar framgår rätt tydligt att Leif Öster är betuttad av den moderna marknadsorienterade socialism som med åren vuxit dig stark i naturvårdskretsar. Samma tankar finns numera också hos myndigheter som Skogsstyrelsen, i alla fall på individnivå. Kortfattat går en sådan ideologi ut på att samhället solidariskt skördar frukten av vinsterna, i dessa fall naturvärden, medan marknaden ser till kostnaderna på ett högst osolidariskt sätt hamnar hos markägaren. För övrigt innehåller Östers inlägg omdömen om tolkningar av mål och dom som inte är korrekta men det tänker jag inte kommentera vidare här.

      Gilla

      • Men Anders, vem ville köpa detta virke som ni hade anmält för avverkning?

        Du anklagar mig för att vara ”socialist”. Men min uppfattning är att det bästa vore om vi skogsägare fick avverka den skog vi vill och staten löste in allt man ville skydda. Det är knappast att vara socialist.

        Däremot bygger den svenska skogspolitiken på det flummiga begreppet ”frivilliga hänsyn” som tillsammans med certifieringssystem och en nerlagd NB-inventering skapar oerhört mycket osäkerhet för oss skogsägare.

        De stora skogsbolagen och fyra skogsägareföreningarna har dessutom ensidigt beslutat att de inte köper in virke av den här typen de aktuella rättegångarna gäller. De tjänar pengarna på sin miljöcertifiering, skogsägarna får problemen.

        Gilla

  7. Det här är en pseudodebatt.
    Det berör ingenting.
    Alla vet att andelen mark som kan skyddas med reservat är liten, och att medlen till reservat och andra skyddsformer har minskat kraftigt med Moderatbudgeten.
    Tänk om vi istället skulle tala om de egentliga frågorna.
    Vill vi ta bort all naturskog och ersätta den med dödsdömda plantager (förutom reservatstofsarna)?
    Det vill ingen egentligen.
    Men eftersom vi aldrig talar om själva frågan så kan man givetvis inte komma framåt.
    Vilket var avsikten?
    Det Herman gör är att slår blå dunster i ögonen hos den som inte begriper maktspelet.
    Herman kommer från Sveaskog och har vid ett flertal tillfällen sagt att hans mål är att kalavverka all naturskog i övre Norrland.
    Ja allt som Sveaskog avverkar är naturskog.
    Det finns inga avverkningsmogna plantager i Sveaskogs kärnområden i norr.

    Gilla

  8. Nu blandar du väl äpplen och bananer Herman. Vad har en puck över linjen för jämförelse med att ta skog utan ersättning. Varför kan inte Skogsstyrelse läsa en lagtext utan att överklaga. Är det ett sådant samhälle som Skogsstyrelsen förespråkar. ”Överklaga – Förhala – Svälta ut skogsägarna – Ge skogen till staten utan ersättning” Nu är det läge att köra upp ur diket och befinna sig på banan igen med rådgivning och tvåvägs dialog. Känns som staten behöver uppdatera sin avsiktsförklaring till myndigheten Skogsstyrelsen både i innehåll och individnivå. Har under många års tid haft bra relationer med Skogsstyrelsen på lokalnivå, nu känns det som att ”myndigheten” är på väg att förändra spelreglerna för det samarbetet. Dags att lägga örat mot marken och lyssna in för Vem, Varför och Hur det är tänkt att fungera.

    Liked by 1 person

  9. Jadu, Herman. Du beskriver den fjällnära konflikten som nån slags hockeymatch. För många är det så mycket mer än så. Det handlar om något så historiskt som att en svensk myndighet söker lösningar genom lag och dom som skulle göra 1000-tals skogliga innehav närmast värdelösa. Man gör det trots att det finns färdiga lösningar för hur det skulle kunna hanteras på ett värdigt och rättssäkert sätt. Det blir så galet när myndigheten i det nekade tillståndet beskriver på en halv A4 hur värdefullt och speciellt det aktuella området är. Sedan vill man inte lösa in det efter de traditionella modeller som finns för sådant!
    De allra flesta förstår nog att det aldrig någonsin funnits ett syfte från statens sida att lagen ska användas och tolkas på det sätt som ni nu förespråkar. Det är helt enkelt bortom allt förnuft och rimlighet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s