Skogen

Måla skogen i fler färger – och tjäna på det

skog

De som äger skog vill sköta den på ett bra sätt. Vad som menas med ”bra” varierar förstås mellan olika skogsägare, liksom intresse och engagemang.

Förra veckan besökte jag en skogsägare med osedvanligt starkt intresse av att sköta sin skog. På fastigheten fanns allt från virkesrika granbestånd med hög tillväxt och ekbestånd som stamkvistats för högsta värdetillväxt, till gamla hagmarker som restaurerades genom röjning. Ja, det var helt enkelt en fantastiskt varierande skog där hög och värdefull virkesproduktion varvades med naturvård och naturhänsyn.

På vägen hem tänkte jag att den besökta fastigheten på ett utmärkt sätt illustrerade vad Skogsstyrelsen just nu jobbar hårt med: att få en större variation i skogen och på så sätt få en bättre produktion.

Alla skogsägare har naturligtvis inte förutsättningar att ägna sig så mycket åt sin skog som den skogsägare jag besökte. Men jag tror att många kanske inte är medvetna om vilka möjligheter som finns att efter egen vilja och intresse variera inriktningen på skogens skötsel. Skogsvårdslagen medger ett stort mått av variation i skötseln och det är dessutom helt i linje med rådande skogspolitik.

Låt mig ta några exempel:

Om du vill ha en stor andel lövträd i din skog är det helt okej. Det kan du åstadkomma genom att lämna lövträd vid röjning och gallring. Kanske vill du anlägga ett rent lövbestånd? Det är också okej. Varför inte satsa på vårtbjörk eller kanske hybridasp om det är en nedlagd jordbruksmark som ska beskogas?

Om du bor på din fastighet och huset är omgivet av skog är det mycket möjligt att miljön närmast tomten är viktigare än skogens produktion av värdefullt virke. Vill du inte ha något hygge nära huset kanske du ska sköta skogen hyggesfritt. Eller också är utsikten ner mot en sjö så värdefull att skogen inte få bli för tät.

Kanske brinner du för produktionen av värdefullt virke och vill att fastigheten, när den en dag får en ny ägare, ska vara virkesrikare och värdefullare än när du blev ägare? Då gläds du antagligen vid synen av ett vackert tall- eller granbestånd som växer så det knakar. Det är också helt okej och i linje med skogspolitiken. I så fall bör du vara extra noga med markberedningen och välja bästa möjliga förädlade plantor när det ska återbeskogas – och du slarvar förstås inte med röjningen.

För precis som med så många andra områden i vårt samhälle blir det rikare om det målas med många färger. Vi vill inte ha en skog som är svart och vit av många skäl. På Skogsstyrelsens hemsida finns alla nyanser du behöver, det är bara att börja måla!

Du som äger en skog har stora möjligheter att sköta den på det sätt du vill. Gör det! Variationsrika skogar är till glädje och nytta för både människor, djur och andra organismer i skogen. Och framför allt för dig själv.

Skogen

Alla tjänar på digitala avverkningsanmälningar av hög kvalitet

Ett återkommande önskemål från skogsbrukets företrädare är att tiden från avverkningsanmälan till avverkning – idag sex veckor – ska kunna kortas. Det är ett regelverk som funnits länge. En utökning från fyra till sex veckor gjordes när de jämställda målen i skogspolitiken infördes i början av 1990-talet.

Jag har stor förståelse för skogsbrukets önskemål om kortare tid. Det är en självklar följd av behoven att fortsatt effektivisera och kundanpassa leveranserna av det virke som avverkas och en kortare tid skulle vara positiv för skogsbrukets och skogsnäringens lönsamhet.

Anledningen till de sex veckorna är att myndigheten ska ha tid att hantera anmälningarna, det vill säga kontrollera att avverkningen kommer att utföras i överensstämmelse med skogsvårdslagens krav, och särskilt – som det uttrycktes när regeln infördes – handläggningen av naturvårdsfrågorna. Någon kanske invänder att sexveckorsregeln infördes i en tid när all kommunikation kring avverkningsanmälningar skedde brevledes, på papper. I dag lever vi i en digitaliserad värld där information skickas och tillgängliggörs blixtsnabbt via nätet, för myndigheten, markägaren och övriga intressenter. Varför ska då markägaren behöva vänta i sex veckor? Ska en regel som baseras på pappershanteringen under förra seklet tillåtas hindra utvecklingen i skogsbruket?!

Frågan är onekligen befogad, men faktum är att Skogsstyrelsen idag behöver de sex veckorna. I många delar av landet har vi svårt att hinna med jobbet trots att vi har sex veckor på oss. Vårt arbete skulle förenklas betydligt om avverkningsanmälningarna i större utsträckning faktiskt skickades in digitalt. I dag finns tjänsten e-avverka för skogsbolag, skogsägarföreningar och andra som verkar som ombud för markägare som ska avverka sin skog. Den enskilda markägare som vill anmäla sin avverkning själv kan göra det digitalt via tjänsten Mina Sidor.

En del stora aktörer använder e-avverka i mycket stor utsträckning, andra nästan inte alls. Faktum är att så mycket som 27 procent av alla avverkningsanmälningar fortfarande skickas in i pappersform. Generellt gäller också att kvaliteten på de avverkningsanmälningar som lämnas in varierar från helt perfekta till de som behöver kompletteras eller är direkt undermåliga. I de senare fallen handlar det ofta om att redovisning av hänsynsåtgärder helt saknas eller är bristfälligt/slentrianmässigt beskrivna.

Allt som görs i skogen kan som bekant göras bättre och avverkningsanmälningarna är ett tydligt exempel på detta. Om avverkningsanmälningarna genomgående skickades in digitalt och dessutom höll hög kvalitet skulle det underlätta Skogsstyrelsens arbete. När den förbättringen väl är genomförd har skogsbruket starka argument för att korta tiden mellan anmälan och avverkning från dagens sex veckor till något mindre. Men först när förbättringen är genomförd.

Skogen

Samverkan lösningen för skogar i nordväst

Reaktionerna på Skogsstyrelsens beslut att pausa identifiering och avgränsning av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige har varit mycket starka. Exempelvis skriver Naturskyddsföreningen i sin replik på DN debatt att beslutet var ”Ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige”. Hårda ord. Samtidigt har kritiken mot beskrivningen av svårigheterna att identifiera och avgränsa nyckelbiotoper i nordvästra Sverige varit begränsad.

I Piteå-tidningen fanns i veckan exempelvis en debattartikel med anledning av Skogsstyrelsens beslut. Intressant är att artikelförfattarna – om än motvilligt – delar min bild i ett viktigt avseende: ”Det som trots allt, och med stor välvilja kan uttolkas korrekt i Sundqvists utspel är frågan om att små snäva avgränsningar av nyckelbiotoper inte har fungerat tillfredsställande.”

Den mesta kritiken har istället utgått från uppfattningen att stora områden skyddsvärd skog nu riskerar att avverkas, eftersom Skogsstyrelsen under pausen inte identifierar och avgränsar nya nyckelbiotoper. Jag tror mycket handlar om att Nyckelbiotop av många uppfattas som en skyddsform. Skogsstyrelsen avgränsar inte nyckelbiotoper och ska inte avgränsa nyckelbiotoper för att förhindra att skogen avverkas. För att skydda skog ska Skogsstyrelsen använda verktygen biotopskydd respektive naturvårdsavtal.

Skogsstyrelsen har tydligt och återkommande uttalat att arbetet med rådgivning, lagtillsyn och formellt skydd i det aktuella området i nordvästra Sverige kommer att fortsätta och intensifieras. Myndigheten kommer att följa utvecklingen noga i satellitbilder och andra GIS-analyser. Om det behövs kommer vi att göra fler fältbesök än vanligt för att kontrollera avverkningsanmälningar på platser med höga naturvärden.

Skogsstyrelsen är en myndighet. För myndigheter är statens värdegrund vägledande och då är likabehandling och rättvisa fundamentala begrepp. När Skogsstyrelsen agerar på sätt som påverkar en enskild medborgare eller ett företag och gör det utan direkt stöd i lagstiftningen – som fallet är när Skogsstyrelsen identifierar och avgränsar nyckelbiotoper – måste vi ställa särskilt höga krav på oss själva. På att vi är objektiva. På att vi är sakliga och att myndighetens agerande inte får oproportionerligt stora konsekvenser för den enskilda. De svårigheter som finns kring tillämpningen av nyckelbiotopsbegreppet i nordvästra Sverige med stora sammanhängande områden av gammal skog – där gränsen för enskilda nyckelbiotoper ofta är flytande och diffusa – gör att begrepp som likabehandling, rättvisa, objektivitet och saklighet aktualiseras.

De som arbetar med nyckelbiotoper i nordvästra Sverige har mycket hög kompetens och ofta lång erfarenhet. Metodiken är i grunden inte utformad för förhållandena i nordvästra Sverige och även om registrerade nyckelbiotoper i nordväst håller mycket höga naturvärden, är det svårt att enhetligt avgränsa enskilda nyckelbiotoper.

Att det går att utveckla nya och bättre arbetssätt är jag helt övertygad om. Förra veckan träffade jag företrädare för BirdLife Sverige som visade sina idéer kring hur hänsynen till skogar med höga naturvärden kan och bör utformas ur ett landskapsperspektiv. Det var kloka tankar som definitivt ska beaktas i det fortsatta arbetet i samverkansprocessen.

Jag har också träffat Greenpeace. Även om de var kritiska till beslutet var det ett bra möte. Det är alltid värdefullt att träffas och lyssna på varandras synpunkter och jag uppskattar deras öppenhet och saklighet. På samma sätt uppskattar jag att Naturskyddsföreningen och WWF i en debattartikel i Altinget deklarerat att de under vissa förutsättningar är beredda att medverka i samverkansprocessen och det fortsatta arbetet med att utveckla nya, bättre arbetssätt kring skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige. Jag är övertygad om att lösningarna för skogarna i nordvästra Sverige bäst växer fram i samverkan mellan olika perspektiv och intressen, och väl förankrat i kunskap och forskning.

Skogen

Varför denna ständiga polarisering?

002-0076Mitt förra inlägg berörde en debatt om hur skogsklädda reservat bäst hanteras när klimatfrågan beaktas. Diskussionen om reservat har fortsatt, på senare tid ur ett mer allmänt ”ska skogen skyddas eller brukas”-perspektiv. Samtal och debatt om vad vi i Sverige ska använda skogen till är angelägna och en viktig del i arbetet med ett mycket efterlängtat nationellt skogsprogram. Men är den ständiga polariseringen verkligen nödvändig?

I en ledare på helahälsingland.se kommenterades för någon vecka sedan nyheten att Skogsstyrelsen genom biotopskydd och naturvårdsavtal skyddat totalt 2757 hektar skogsmark 2016*. Det arbetet är helt i linje med det av riksdagen beslutade etappmålet för Levande Skogar. Ledarskribenten väljer att beskriva arbetet med skydd som att ”skog för 100 miljoner kronor sätts på pottkanten och döms att aldrig ingå i det industriekonomiska kretsloppet.” Det står skribenten förstås fritt att ha den uppfattningen, men jag förundras över att han, vad jag förstår inte, tillmäter naturvärdena i den skog som skyddats något värde alls. En kommentar i liknande riktning kommer från LRF skogsägarnas ordförande Sven-Erik Hammar som säger att ”Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort skogsproduktion på det sätt som har skett”. Även om uttalandet är mer nyanserat än pottkantsresonemanget ovan, så andas det inte direkt stöd för ytterligare skydd i linje med riksdagsbeslutet, eller glädje över naturvärden som kan fortsätta att utvecklas i skyddade områden. LRFs resonemang att reservatsbildningarna försvårar klimatomställningen lyfts också i en ledare i Blekinge läns tidning.

Jag tycker ovanstående tre exempel vittnar om en trist inställning. Lika trist som när företrädare för naturvården ser varje avverkning och varje hygge som något olyckligt som borde ha undvikits och som inte för något gott med sig.

Rent generellt skulle jag önska att naturvårdens företrädare vid anblicken av ett hygge i större utsträckning skulle se, erkänna och uppskatta värdet av att skogen brukas. Och att skogsbrukets företrädare i större utsträckning skulle se, erkänna och uppskatta värdet av skog som skyddas.

Att vi i Sverige kan och faktiskt har ett ansvar att använda naturen och särskilt skogen i en långsiktig omställning till ett samhälle baserat på förnybara råvaror är för mig självklart. Om vi ska öka produktionen av skogsråvara, vilket vi behöver göra, är det särskilt på lång sikt avgörande att vi sköter skogen utanför reservat och frivilliga avsättningar så att dess tillväxt kan öka. Det är ett betydligt effektivare sätt att motverka klimatförändringarna på.

/Herman

*Totalt skyddades 2757 hektar skogsmark, varav 2618 hektar produktiv skogsmark.

 

 

Skogen

Reservat, klimat och brukad skog

På senare tid har det debatterats om hur skogen i naturreservat gör störst nytta. Är det bäst om skogen används på det sätt som var syftet när reservaten bildades, det vill säga lämnas till nytta för biologisk mångfald och andra naturvärden? Eller vore det kanske bättre om skogen i reservaten avverkades så att virket kunde användas för att ersätta fossila material, samtidigt som ny skog kan börja binda koldioxid från atmosfären?

Ibland är det viktigt att dra frågor till sin spets för att den diskussion som följer ska bidra till eftertanke, utveckling och nytänkande. Ungefär som när en konstinstallation som upplevts som mycket stötande av vissa landar i en värdefull diskussion om värdet av yttrandefrihet och hänsyn till medmänniskor.

Diskussioner om kontroversiella ämnen kan även ha karaktären av att sila mygg och svälja kameler. När jag läste diskussionen om reservaten och klimatfrågan kom jag att tänka på några skogsexkursioner i Västerbotten kring millennieskiftet. Då kunde diskussionen handla om hur renarnas bete, trampande och fejande kunde skada tallplantor och hur viktigt det var att komma till rätta med detta problem. Ja, renar kan skada tallplantor, men i förhållande till de skador som älgar kan åstadkomma i unga tallbestånd är skadorna av renar utomordentligt försumbara.

Hur hänger exemplet från Västerbotten ihop med diskussionen om reservat och klimat kanske ni undrar? Jo, den absoluta majoriteten av Sveriges produktiva skogsmark brukas, vilket är utmärkt och en förutsättning om vi ska klara omvandlingen från ett oljebaserat samhälle till ett samhälle baserat på förnybara resurser, en bioekonomi. Om vi då förmår att bli bara aningen bättre på att sköta den brukade skogen så att den växer bättre, har det i förlängningen mycket större betydelse i klimatarbetet än om vi skulle få för oss att avverka skogen i reservaten. Och skulle vi bli betydligt bättre på att sköta den brukade skogen, så har det så stor betydelse ur klimathänseende att betydelsen av vad vi gör, eller inte gör med reservaten, i jämförelse knappt kan räknas som försumbar.

Skogen i reservaten gör tveklöst bäst nytta där den står. Den skog vi brukar kan samtidigt göra betydligt större klimatnytta än den gör idag. Låt oss därför gemensamt rikta våra klimatambitioner mot den skog som vi faktiskt brukar.

/Herman

Skogen

Underskatta inte den skötta skogens betydelse för mångfalden

bildskogI ett tidigare inlägg skrev jag att debatten om skogen skulle må bra av att lyftas från den schablonmässiga, svartvita beskrivning som ofta ges. En av kommentarerna till inlägget handlade om att jag ”utan ett enda argument som stöd…” påstått att den skötta skogen faktiskt också är viktig för den biologiska mångfalden. Det var en intressant kommentar, värd att reflektera kring.

Låt mig först göra klart att naturreservat och andra former av formellt skydd av skog är utomordentligt viktiga. Skogen är vårt lands vanligaste naturtyp och att skydda skogar för att bevara, utveckla och stärka biologisk mångfald är för mig självklart. Under överskådlig framtid kommer samtidigt den allra största delen av Sveriges skogar att nyttjas för skörd av råvara, vilket är en förutsättning i den nödvändiga omställningen till ett samhälle baserat på förnybara råvaror, bort från fossil olja, kol och naturgas.

Det här rymmer förstås en svår avvägning; i vilken utsträckning ska skogen brukas respektive skyddas? I Sverige hanteras den avvägningen genom skogspolitikens jämställda produktionsmål och miljömål. Viktigt att komma ihåg är att miljömålet inte bara handlar om att skydda skog, utan även vilken hänsyn till miljövärden som ska tas i den brukade skogen och på vilket sätt skyddad skog kan skötas för att dess naturvärden ska kunna bevaras, utvecklas och stärkas.

Det är ingen överdrift att förståelsen, acceptansen och genomslaget i skogsdebatten för värdet av den hänsyn som tas i den brukade skogen inte är särskilt stort. Den svartvita skogsdebatt som jag adresserade i mitt tidigare inlägg visar på just det. Exempelvis får de viktiga frivilliga avsättningarna sällan det erkännande de förtjänar utan fokus ligger ofta helt på det formella skyddet. Uttryck som ”mindre än 2 procent av skogsmarken nedanför fjällnära gränsen har idag fullvärdigt och långsiktigt skydd” illustrerar detta.

Men hur var det nu då? Är skogen utanför de formellt skyddade områdena viktig för den biologiska mångfalden? Det korta svaret är Ja, självklart. Eftersom jag själv är särskilt intresserad av fåglar väljer jag att åskådliggöra självklarheten i svaret ovan med några exempel från fågelvärlden. Av alla Sveriges järpar, morkullor, bivråkar, gråspettar, spillkråkor, slagugglor, skogsduvor, tofsmesar, stjärtmesar, större korsnäbbar, svarthättor, gransångare och trädkrypare – för att nämna några skogslevande fågelarter – lever en helt förkrossande majoritet av alla individer utanför skogsmark som är formellt skyddad. Faktum är att det är svårt att hitta någon enda fågelart (möjligen med undantag för den ytterst fåtaliga vitryggiga hackspetten) i Sverige där majoriteten av alla individer lever i formellt skyddade områden.

Nu handlar skogens biologiska mångfald förstås om mycket annat än skogslevande fåglar, men ovanstående exempel ger ändå en fingervisning om den brukade skogens betydelse för den biologiska mångfalden.

I Sverige brukas den helt övervägande delen av skogen. I flera avseenden är därför den brukade skogen (som omfattar mycket stor areal) sammantaget lika viktig för den biologiska mångfalden som den formellt skyddade skogen (som omfattar begränsade arealer). Men att därmed inte erkänna den formellt skyddade skogens värde för biologisk mångfald vore olyckligt eftersom det leder tanken fel. Det är kombinationen av formellt skyddade skogar, frivilliga avsättningar och brukade skogar med god hänsyn till miljövärden som ska ge oss verkligt Levande skogar i framtiden.

Jag är trygg i att den modell vi i Sverige valt för att kombinera produktion och miljö kommer att fortsätta visa sig framgångsrik. Allra helst om vi blir ännu bättre på det vi gör idag. Alla som följt den här bloggen vet att jag är övertygad om att allt som görs i svenskt skogsbruk idag verkligen kan göras bättre. Att lyfta blicken från diskussioner om procentsatser och istället se till hur vi kan fortsätta att utveckla och förbättra vår modell med naturhänsyn i olika skalor är ett steg i rätt riktning.

/Herman

Skogen

Skogen är varken svart eller vit

Debatten om skogen tenderar ofta att bli polariserad. Häromdagen såg jag ett uttalande om att ”Planterade träd inte är en skog”. Sannolikt syftade den som stod för uttalandet på att en planterad och skött skog jämfört med en opåverkad skog har betydligt mindre av de strukturer (trädslagsblandning, höjdskiktning, åldersspridning, luckor) och element (gamla grova träd, stående döda träd, liggande multnande träd) som bidrar till att skogen kan hysa en mångfald av arter.

Att en oskött eller orörd skog har en större mångfald av arter än en skött skog är de allra flesta överens om. Att den skötta skogen – förutom att leverera förnybar träråvara och andra nyttigheter – faktiskt också är viktig ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv kommer sällan fram. Beskrivningar av skogen tenderar istället att vara svartvita: inga naturvärden/höga naturvärden, hygge/urskog, virkesåker/skyddad skog.

Kanske beror det på att svartvita beskrivningar lättare väcker känslor och skapar uppmärksamhet? SVTs Mitt i naturen för några veckor handlade om skillnaden mellan skötta, svenska skogar och den nästan helt orörda skogen i Muddus nationalpark. Parallellt beskrevs avskogningen på Borneo och hur artrika urskogar ersätts med palmoljeplantager. Programmet har lett till upprörda kommentarer från företrädare för skogsnäringen.

När jag själv tittade på programmet reagerade jag inte på att något av det som sades var särskilt felaktigt eller utmanande. Bildspråket – med snabba växlingar mellan svenskt hygge och palmoljeplantage på Borneo – var desto mer tillspetsat. Det blev ”bra TV” som man säger… Själv funderade jag mer kring det som inte sades.

I Muddus nationalpark uppmärksammades en helt fantastisk gammal tall, enligt uppgift kanske mer än 600 år gammal. En sådan tall har utan tvekan ett mycket högt naturvärde. Jag kan inte tänka mig att någon är förblir opåverkad inför en tall som var med på Gustav Vasas tid. Tallens naturvärde förstärks dessutom i den omgivande miljön i Muddus nationalpark som den är en del av.

Om den tallen istället hade stått i en kantzon mot en myr på ett hygge med uppväxande ungskog, hade dess naturvärde då varit lika högt? Nej, självklart inte. Hade tallen i den omgivningen helt saknat naturvärde? Nej, lika självklart inte.

Den svenska skogsbruksmodellen – som är central i den svenska skogspolitiken – bygger på en avvägning mellan produktionsmål och miljömål i olika skalor. Allt från naturreservat och biotopskyddsområden till frivilliga avsättningar, sparade hänsynskrävande biotoper, hänsynsytor, kantzoner, trädgrupper och kvarlämnade naturvärdesträd. Sammantaget ger det en annan bild av skogens variation än den vanligare och förstås dramaturgiskt mer intressanta hygge/urskog eller regnskog/palmoljeplantage. Bilden skulle också bli mer komplett om det tydliggjordes att vi behöver den brukade och skötta skogen genom de produkter som är självklara nyttigheter i vår vardag – samtidigt som vi behöver bevara skogar, som den i Muddus, för de helt andra värden de representerar.

Allt som görs i skogen idag kan göras bättre. Oavsett om det handlar om hänsyn till biologisk mångfald och kulturmiljöer, effektivitet i avverkning, arbetsmiljö eller värdeskapande. Även debatten om skogen skulle må bra av att lyftas från den schablonmässiga svartvita beskrivning som ofta ges idag.

Avslutningsvis vill jag önska alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

/Herman