Skogen

Varför denna ständiga polarisering?

002-0076Mitt förra inlägg berörde en debatt om hur skogsklädda reservat bäst hanteras när klimatfrågan beaktas. Diskussionen om reservat har fortsatt, på senare tid ur ett mer allmänt ”ska skogen skyddas eller brukas”-perspektiv. Samtal och debatt om vad vi i Sverige ska använda skogen till är angelägna och en viktig del i arbetet med ett mycket efterlängtat nationellt skogsprogram. Men är den ständiga polariseringen verkligen nödvändig?

I en ledare på helahälsingland.se kommenterades för någon vecka sedan nyheten att Skogsstyrelsen genom biotopskydd och naturvårdsavtal skyddat totalt 2757 hektar skogsmark 2016*. Det arbetet är helt i linje med det av riksdagen beslutade etappmålet för Levande Skogar. Ledarskribenten väljer att beskriva arbetet med skydd som att ”skog för 100 miljoner kronor sätts på pottkanten och döms att aldrig ingå i det industriekonomiska kretsloppet.” Det står skribenten förstås fritt att ha den uppfattningen, men jag förundras över att han, vad jag förstår inte, tillmäter naturvärdena i den skog som skyddats något värde alls. En kommentar i liknande riktning kommer från LRF skogsägarnas ordförande Sven-Erik Hammar som säger att ”Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort skogsproduktion på det sätt som har skett”. Även om uttalandet är mer nyanserat än pottkantsresonemanget ovan, så andas det inte direkt stöd för ytterligare skydd i linje med riksdagsbeslutet, eller glädje över naturvärden som kan fortsätta att utvecklas i skyddade områden. LRFs resonemang att reservatsbildningarna försvårar klimatomställningen lyfts också i en ledare i Blekinge läns tidning.

Jag tycker ovanstående tre exempel vittnar om en trist inställning. Lika trist som när företrädare för naturvården ser varje avverkning och varje hygge som något olyckligt som borde ha undvikits och som inte för något gott med sig.

Rent generellt skulle jag önska att naturvårdens företrädare vid anblicken av ett hygge i större utsträckning skulle se, erkänna och uppskatta värdet av att skogen brukas. Och att skogsbrukets företrädare i större utsträckning skulle se, erkänna och uppskatta värdet av skog som skyddas.

Att vi i Sverige kan och faktiskt har ett ansvar att använda naturen och särskilt skogen i en långsiktig omställning till ett samhälle baserat på förnybara råvaror är för mig självklart. Om vi ska öka produktionen av skogsråvara, vilket vi behöver göra, är det särskilt på lång sikt avgörande att vi sköter skogen utanför reservat och frivilliga avsättningar så att dess tillväxt kan öka. Det är ett betydligt effektivare sätt att motverka klimatförändringarna på.

/Herman

*Totalt skyddades 2757 hektar skogsmark, varav 2618 hektar produktiv skogsmark.

 

 

Skogen

Reservat, klimat och brukad skog

På senare tid har det debatterats om hur skogen i naturreservat gör störst nytta. Är det bäst om skogen används på det sätt som var syftet när reservaten bildades, det vill säga lämnas till nytta för biologisk mångfald och andra naturvärden? Eller vore det kanske bättre om skogen i reservaten avverkades så att virket kunde användas för att ersätta fossila material, samtidigt som ny skog kan börja binda koldioxid från atmosfären?

Ibland är det viktigt att dra frågor till sin spets för att den diskussion som följer ska bidra till eftertanke, utveckling och nytänkande. Ungefär som när en konstinstallation som upplevts som mycket stötande av vissa landar i en värdefull diskussion om värdet av yttrandefrihet och hänsyn till medmänniskor.

Diskussioner om kontroversiella ämnen kan även ha karaktären av att sila mygg och svälja kameler. När jag läste diskussionen om reservaten och klimatfrågan kom jag att tänka på några skogsexkursioner i Västerbotten kring millennieskiftet. Då kunde diskussionen handla om hur renarnas bete, trampande och fejande kunde skada tallplantor och hur viktigt det var att komma till rätta med detta problem. Ja, renar kan skada tallplantor, men i förhållande till de skador som älgar kan åstadkomma i unga tallbestånd är skadorna av renar utomordentligt försumbara.

Hur hänger exemplet från Västerbotten ihop med diskussionen om reservat och klimat kanske ni undrar? Jo, den absoluta majoriteten av Sveriges produktiva skogsmark brukas, vilket är utmärkt och en förutsättning om vi ska klara omvandlingen från ett oljebaserat samhälle till ett samhälle baserat på förnybara resurser, en bioekonomi. Om vi då förmår att bli bara aningen bättre på att sköta den brukade skogen så att den växer bättre, har det i förlängningen mycket större betydelse i klimatarbetet än om vi skulle få för oss att avverka skogen i reservaten. Och skulle vi bli betydligt bättre på att sköta den brukade skogen, så har det så stor betydelse ur klimathänseende att betydelsen av vad vi gör, eller inte gör med reservaten, i jämförelse knappt kan räknas som försumbar.

Skogen i reservaten gör tveklöst bäst nytta där den står. Den skog vi brukar kan samtidigt göra betydligt större klimatnytta än den gör idag. Låt oss därför gemensamt rikta våra klimatambitioner mot den skog som vi faktiskt brukar.

/Herman

Skogen

Underskatta inte den skötta skogens betydelse för mångfalden

bildskogI ett tidigare inlägg skrev jag att debatten om skogen skulle må bra av att lyftas från den schablonmässiga, svartvita beskrivning som ofta ges. En av kommentarerna till inlägget handlade om att jag ”utan ett enda argument som stöd…” påstått att den skötta skogen faktiskt också är viktig för den biologiska mångfalden. Det var en intressant kommentar, värd att reflektera kring.

Låt mig först göra klart att naturreservat och andra former av formellt skydd av skog är utomordentligt viktiga. Skogen är vårt lands vanligaste naturtyp och att skydda skogar för att bevara, utveckla och stärka biologisk mångfald är för mig självklart. Under överskådlig framtid kommer samtidigt den allra största delen av Sveriges skogar att nyttjas för skörd av råvara, vilket är en förutsättning i den nödvändiga omställningen till ett samhälle baserat på förnybara råvaror, bort från fossil olja, kol och naturgas.

Det här rymmer förstås en svår avvägning; i vilken utsträckning ska skogen brukas respektive skyddas? I Sverige hanteras den avvägningen genom skogspolitikens jämställda produktionsmål och miljömål. Viktigt att komma ihåg är att miljömålet inte bara handlar om att skydda skog, utan även vilken hänsyn till miljövärden som ska tas i den brukade skogen och på vilket sätt skyddad skog kan skötas för att dess naturvärden ska kunna bevaras, utvecklas och stärkas.

Det är ingen överdrift att förståelsen, acceptansen och genomslaget i skogsdebatten för värdet av den hänsyn som tas i den brukade skogen inte är särskilt stort. Den svartvita skogsdebatt som jag adresserade i mitt tidigare inlägg visar på just det. Exempelvis får de viktiga frivilliga avsättningarna sällan det erkännande de förtjänar utan fokus ligger ofta helt på det formella skyddet. Uttryck som ”mindre än 2 procent av skogsmarken nedanför fjällnära gränsen har idag fullvärdigt och långsiktigt skydd” illustrerar detta.

Men hur var det nu då? Är skogen utanför de formellt skyddade områdena viktig för den biologiska mångfalden? Det korta svaret är Ja, självklart. Eftersom jag själv är särskilt intresserad av fåglar väljer jag att åskådliggöra självklarheten i svaret ovan med några exempel från fågelvärlden. Av alla Sveriges järpar, morkullor, bivråkar, gråspettar, spillkråkor, slagugglor, skogsduvor, tofsmesar, stjärtmesar, större korsnäbbar, svarthättor, gransångare och trädkrypare – för att nämna några skogslevande fågelarter – lever en helt förkrossande majoritet av alla individer utanför skogsmark som är formellt skyddad. Faktum är att det är svårt att hitta någon enda fågelart (möjligen med undantag för den ytterst fåtaliga vitryggiga hackspetten) i Sverige där majoriteten av alla individer lever i formellt skyddade områden.

Nu handlar skogens biologiska mångfald förstås om mycket annat än skogslevande fåglar, men ovanstående exempel ger ändå en fingervisning om den brukade skogens betydelse för den biologiska mångfalden.

I Sverige brukas den helt övervägande delen av skogen. I flera avseenden är därför den brukade skogen (som omfattar mycket stor areal) sammantaget lika viktig för den biologiska mångfalden som den formellt skyddade skogen (som omfattar begränsade arealer). Men att därmed inte erkänna den formellt skyddade skogens värde för biologisk mångfald vore olyckligt eftersom det leder tanken fel. Det är kombinationen av formellt skyddade skogar, frivilliga avsättningar och brukade skogar med god hänsyn till miljövärden som ska ge oss verkligt Levande skogar i framtiden.

Jag är trygg i att den modell vi i Sverige valt för att kombinera produktion och miljö kommer att fortsätta visa sig framgångsrik. Allra helst om vi blir ännu bättre på det vi gör idag. Alla som följt den här bloggen vet att jag är övertygad om att allt som görs i svenskt skogsbruk idag verkligen kan göras bättre. Att lyfta blicken från diskussioner om procentsatser och istället se till hur vi kan fortsätta att utveckla och förbättra vår modell med naturhänsyn i olika skalor är ett steg i rätt riktning.

/Herman

Skogen

Skogen är varken svart eller vit

Debatten om skogen tenderar ofta att bli polariserad. Häromdagen såg jag ett uttalande om att ”Planterade träd inte är en skog”. Sannolikt syftade den som stod för uttalandet på att en planterad och skött skog jämfört med en opåverkad skog har betydligt mindre av de strukturer (trädslagsblandning, höjdskiktning, åldersspridning, luckor) och element (gamla grova träd, stående döda träd, liggande multnande träd) som bidrar till att skogen kan hysa en mångfald av arter.

Att en oskött eller orörd skog har en större mångfald av arter än en skött skog är de allra flesta överens om. Att den skötta skogen – förutom att leverera förnybar träråvara och andra nyttigheter – faktiskt också är viktig ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv kommer sällan fram. Beskrivningar av skogen tenderar istället att vara svartvita: inga naturvärden/höga naturvärden, hygge/urskog, virkesåker/skyddad skog.

Kanske beror det på att svartvita beskrivningar lättare väcker känslor och skapar uppmärksamhet? SVTs Mitt i naturen för några veckor handlade om skillnaden mellan skötta, svenska skogar och den nästan helt orörda skogen i Muddus nationalpark. Parallellt beskrevs avskogningen på Borneo och hur artrika urskogar ersätts med palmoljeplantager. Programmet har lett till upprörda kommentarer från företrädare för skogsnäringen.

När jag själv tittade på programmet reagerade jag inte på att något av det som sades var särskilt felaktigt eller utmanande. Bildspråket – med snabba växlingar mellan svenskt hygge och palmoljeplantage på Borneo – var desto mer tillspetsat. Det blev ”bra TV” som man säger… Själv funderade jag mer kring det som inte sades.

I Muddus nationalpark uppmärksammades en helt fantastisk gammal tall, enligt uppgift kanske mer än 600 år gammal. En sådan tall har utan tvekan ett mycket högt naturvärde. Jag kan inte tänka mig att någon är förblir opåverkad inför en tall som var med på Gustav Vasas tid. Tallens naturvärde förstärks dessutom i den omgivande miljön i Muddus nationalpark som den är en del av.

Om den tallen istället hade stått i en kantzon mot en myr på ett hygge med uppväxande ungskog, hade dess naturvärde då varit lika högt? Nej, självklart inte. Hade tallen i den omgivningen helt saknat naturvärde? Nej, lika självklart inte.

Den svenska skogsbruksmodellen – som är central i den svenska skogspolitiken – bygger på en avvägning mellan produktionsmål och miljömål i olika skalor. Allt från naturreservat och biotopskyddsområden till frivilliga avsättningar, sparade hänsynskrävande biotoper, hänsynsytor, kantzoner, trädgrupper och kvarlämnade naturvärdesträd. Sammantaget ger det en annan bild av skogens variation än den vanligare och förstås dramaturgiskt mer intressanta hygge/urskog eller regnskog/palmoljeplantage. Bilden skulle också bli mer komplett om det tydliggjordes att vi behöver den brukade och skötta skogen genom de produkter som är självklara nyttigheter i vår vardag – samtidigt som vi behöver bevara skogar, som den i Muddus, för de helt andra värden de representerar.

Allt som görs i skogen idag kan göras bättre. Oavsett om det handlar om hänsyn till biologisk mångfald och kulturmiljöer, effektivitet i avverkning, arbetsmiljö eller värdeskapande. Även debatten om skogen skulle må bra av att lyftas från den schablonmässiga svartvita beskrivning som ofta ges idag.

Avslutningsvis vill jag önska alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

/Herman

Skogen

Inte bara stängsel som påverkar mängden viltolyckor

Älg Foto Rune Ahlander

Älg Foto Rune Ahlander

Igår kunde vi höra på Sveriges Radios P1 Morgon att viltolyckorna i Sverige stadigt ökar. Det var ett tankeväckande reportage. SLU har i en ny rapport uppskattat den årliga kostnaden för viltolyckorna till hisnande 2,6 miljarder om året, en siffra som dessutom förväntas överskridas i år. 

Flera olika förslag till åtgärder diskuterades. Viltstängsel beskrevs som en beprövad lösning och det mest effektiva sättet att minska olyckorna. Andra tänkbara åtgärder var säkra passager för viltet och IT-lösningar där en förare som upptäcker ett vilt kan varna andra trafikanter. Samsynen om att det behövs kraftfulla åtgärder för att bryta trenden med ökande olyckor var stor. En aspekt som märkligt nog inte alls diskuterades och knappt ens i en bisats berördes var frågan om viltstammarnas storlek och vilken betydelse det har för viltolyckorna.  

Idag har åtminstone södra och mellersta Sverige sammantaget större stammar av klövvilt (främst älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin) än någonsin de senaste hundra åren. Med stor sannolikhet är stammarna av klövvilt idag större än de någonsin varit i historisk tid. Alltså någonsin! 

Klövviltet erbjuder värdefulla jakt- och naturupplevelser, det är ingen tvekan om det. Samtidigt är klövviltets påverkan på skogen idag oerhört stor, vilket jag har berört många gånger, till exempel i en ledare i Skogseko. Här behövs en fortsatt samverkan mellan skogsägare och jägare för att nå en balans mellan mängden foder och vilt. Erfarenheter från projektet Mera tall vill vi nu ska sprida sig över landet och ge positiva effekter. Samtidigt när kostnader (och konsekvenser i form dödsfall och personskador) för viltolyckor också beaktas går det inte att blunda för den självklaraste av frågor: ”Är det rimligt att klövviltstammarna ska vara så stora som de är idag?” 

Det är inte bara förekomsten av stängsel som påverkar mängden viltolyckor. Även förekomsten av vilt har såklart en avgörande betydelse. 

/Herman

 

Skogen

När andra värden är viktigare än ekonomin

Traditionellt har skogsskötsel handlat om att säkra en hög och uthållig ekonomisk avkastning från skogen. Med skogspolitikens jämställda miljö- och produktionsmål ställs dessutom krav på ansvarsfulla avvägningar, anpassningar och hänsyn till naturvärden, kulturmiljövärden och upplevelsevärden.

Hyggesfritt skogsbruk lyfts ibland fram som ett alternativ till mer traditionell skogsskötsel inriktad mot hyggesbruk. Ofta blir det en diskussion om fördelar och nackdelar med det hyggesfria alternativet. Det är inte konstigt, skogsskötare har i flera hundra år diskuterat och vägt för- och nackdelar med olika metoder att sköta skogen mot varandra; hur ska en gallring bäst genomföras, när och hur ska skogen avverkas och vilka föryngringsmetoder är mest lönsamma på kort och lång sikt?

Tyvärr förs diskussionen nästan alltid med utgångspunkt i vad som är ekonomiskt mest lönsamt. Dessutom mest ekonomiskt lönsamt ur ett renodlat virkesproduktionsperspektiv. Då är det svårt att visa på tydliga fördelar med hyggesfritt skogsbruk. Helt enkelt för att trakthyggesbruk med dessa förutsättningar och under svenska förhållanden i de allra flesta situationer fungerar bättre! Forskningsprojektet Future Forest konstaterade exempelvis för några år sedan att både tillväxten och lönsamheten är bättre med trakthyggesbruk än med hyggesfritt skogsbruk.

Men om markägaren tycker att andra värden är viktigare än ekonomin från virkesproduktion? Eller om markägaren är nöjd med en lägre ekonomisk avkastning från produktionen av virke, hur blir det då? 

För en tid sedan besökte jag Östersund och hörde kommunens skogsförvaltare redogöra för hur kommunens skogar sköts. Visserligen fanns ett blygsamt ekonomiskt avkastningskrav (en del kommuner har inget avkastningskrav alls från sin skog), men inriktningen i Östersund var ändå tydlig: Skogarna ska skötas så att de upplevs som trevliga av kommunens invånare!

Med utgångspunkt i den inriktning som Östersunds kommun har för sina skogar blir diskussionen om det hyggesfria skogsbrukets för- och nackdelar en helt annan än om den ekonomiska avkastningen från produktionen av virke ska vara så hög som möjligt. Då är det inte lika intressant om skogen växer sämre, eller om det jämfört med traditionellt skogsbruk är förenat med högre kostnader och lägre intäkter att avverka de träd som av något skäl ska fällas. Då handlar det snarare om att sköta skogen så att den upplevs som vacker att se på, trygg att vistas i och så att förutsättningarna för svamp- och bärplockning, rekreation och friluftsliv i största allmänhet är goda.

Jag tror att både diskussionen om och tillämpningen av hyggesfritt skogsbruk skulle bli bättre med ett avstamp i frågan om vad markägaren vill med sin skog. Då är det – faktiskt – av underordnad betydelse vad vi väljer att kalla de eventuella åtgärder som vidtas.

/Herman

Skogen

Även ledarskribenter behöver tänka efter

Skogen engagerar! Under senare tid mer än på länge. Arbetet med ett nationellt skogsprogram pågår, skogen adresseras tydligt i Paris-överenskommelsen om klimatet och i regeringens samverkansprogram har skogen och den råvara som kan hämtas från den en självklar plats. Dessutom skrivs det mycket om skogen på debattsidor, i insändare och i bloggar.

Genom Skogsstyrelsens mediabevakning tar jag del av det mesta som skrivs om skogen. Merparten håller en bra ton, men ibland går det alldeles över styr. Ett exempel är den ledare som förra veckan var införd i Östersundsposten. Där kunde följande rader läsas: ”Skogsstyrelsen… har på senare år intagit en relation till skogsägare som kretsar kring förbud snarare än rådgivning. Förändringen handlar inte om en ny myndighetslinje hos Skogsstyrelsen. Förklaringen är mycket enklare, enskilda tjänstemän som orsakar stor ekonomisk skada genom antingen en fundamentalistisk tolkning av regler eller en medveten agenda att stoppa så mycket avverkning som möjligt av miljömässiga skäl – oavsett om skogen är skyddsvärd eller inte.”

För det första; Rådgivning är fortfarande en bärande del i vårt arbete gentemot skogsägarna. Samtidigt har Skogsstyrelsen de senaste åren aktivt arbetat med att skärpa tillsynen, helt enkelt för att vi sett att det behövs. Skogsvårdslagen är ibland svårtolkad och genom rättsliga prövningar av förbud och förelägganden kan det bli tydligare hur lagen ska tolkas, och därmed enklare för skogsägare att veta vad som gäller vid avverkningar och andra skogliga åtgärder. Skogsstyrelsens medarbetare hanterar varje dag den grannlaga balansen mellan rådgivning och tillsyn.

För det andra; Att enstaka insändare eller bloggkommentarer går över gränsen är tråkigt men något vi tyvärr måste räkna med. Men att en ledare i en etablerad svensk dagstidning riktar grova anklagelser mot Skogsstyrelsens tjänstemän är anmärkningsvärt. Idag händer det att enskilda medarbetare på Skogsstyrelsen får ta emot direkta hot när de utövar sitt ämbete – det vill säga verkar för att föra ut den politik som Sveriges riksdag och regering beslutat om. Vi polisanmäler alla sådana händelser men den obehagliga eftersmaken av hot och tankarna om den egna och familjens trygghet dröjer sig naturligtvis kvar hos den som drabbats.

Östersundsposten bör fortsättningsvis fundera över vad det betyder när man i en ledare skriver om enskilda tjänstemäns ”fundamentalistiska tolkning” och ”medveten agenda att stoppa så mycket avverkning som möjligt”. Tror tidningen att sådana formuleringar minskar risken för hot mot enskilda tjänstemän, eller kan det kanske bidra till att mörka krafter känner sig påhejade att tillgripa hot för att uppnå sina syften? Om ledarskribenten anser sig ha underlag för sina allvarliga anklagelser utgår jag från att han går vidare med att kontakta oss för att vi ska ta reda på vad som hänt (alla myndigheter har en personalansvarsnämnd som rör enskilda medarbetares agerande). Om det istället handlar om en allmänt formulerad uppfattning som han gav uttryck för borde han däremot ha behållit den för sig själv.

Den som har kritik mot regeringens och riksdagens politik må agera politiskt, så fungerar ett demokratiskt samhälle. Den som anser att Skogsstyrelsen brister i arbetet med att föra ut nämnda politik må kritisera Skogsstyrelsen och jag välkomnar verkligen synpunkter, dialog och debatt kring Skogsstyrelsens arbete. Men vi har alla ett gemensamt ansvar för att inte bidra till en polarisering som – i värsta fall – leder till hot om våld.

/Herman