Skogen

Hyggesdebatten fast i 70-talet

Avverkning. Foto Michael EkstrandUnder det senaste halvåret har skogen debatterats flitigt i media. Det har ofta handlat om vilken skogsbruksmodell som är bäst i avvägningen mellan produktionsmål och miljömål, eller som kan bidra mest i kampen mot klimatförändringar.

De skogsbruksmodeller som jämförs är hyggesfritt skogsbruk och skogsbruk med hyggen. I både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har olika grupper av forskare argumenterat för och emot skogsbruk med hyggen med en dragning åt att forskare som själva inte arbetat med primärproduktion och kolbalanser i skogsekosystem argumenterar för hyggesfritt skogsbruk. Hans-Örjan Nordstedt – som slår fast att ”klimatet” inte är ett skäl att vara emot hyggen – konstaterar i Svenska Dagbladet samtidigt att det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk med hyggen påverkar biologisk mångfald och friluftsliv.

Och det har han förstås rätt i, det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk såväl med som utan hyggen kan utvecklas och förbättras. Men då behöver diskussionen utgå från hur det faktiskt ser ut idag, inte från förenklade bilder av något annat.

När jag för ett och ett halvt år sedan i P1:s Naturmorgon sa att: ”…hyggena faktiskt inte är kala längre, det var de på 50-, 60, och 70-talen, men numer lämnas det kvar rätt mycket träd” förvanskades det raskt till att ”det finns inga kalhyggen”. Det här kan verka som en detalj, men frågan är betydligt större än så.

Varje år slutavverkas i Sverige drygt 200 000 hektar. Sedan början på 1990-talet är de hyggen som tas upp inte kala på samma sätt som under decennierna närmast innan. Det innebär att de senaste 25 åren har ungefär 5 miljoner hektar av Sveriges skogsmark omformats till skogar som när de växer upp genomgående kommer att vara mer variationsrika än de 30-70 år gamla skogar vi möts av idag. Och varje år tillkommer ytterligare 200 000 hektar. Detta innebär en gradvis, storskalig och högst påtaglig påverkan på skogslandskapet, helt linje med den skogspolitik som gällt sedan 1990-talets början!

Allt det här tänkte jag på när jag plockade lingon på ett hygge för en tid sedan. Lingonen växte runt stubbarna på hygget där naturhänsyn i form av gamla träd, trädgrupper, kantzoner och hänsynsytor visade att det var ett modernt hygge. När tallplantorna och de naturligt föryngrade björkarna, granarna samt enstaka rönnar, aspar och sälgar så småningom vuxit upp kommer naturhänsynen att vara insprängd i den nya, unga skogen.

I skogsdebatten verkar detta ofta – medvetet eller omedvetet – förbises. I skogsdebatten talas hellre om ytterligheterna hyggesfritt skogsbruk respektive skogsbruk med (kala)hyggen. Allra mest tydligt blir detta när de två skogsbruksmodellerna ska illustreras i bild. Skogsbruk med hyggen representeras då som regel av en gammal bild på ett riktigt kalt hygge eller en modernare bild där bildvinkeln valts så att inte kantzoner, hänsynsyor och trädgrupper kommer med.

Om vi inte diskuterar och utvärderar värdet av den svenska skogsbruksmodellen som den faktiskt ser ut, hur ska den då kunna utvecklas och förbättras? Om vi inte känns vid den variation som naturhänsynen innebär. Om vi inte låtsas om att kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper, naturvärdesträd och lämnad död ved bidrar till att forma ett skogslandskap som är mer varierat. Om vi struntar i att dagens uppväxande ungskogar har bättre förutsättningar att rymma biologisk mångfald och upplevelsevärden än de som formades under 1950, -60, -70, och -80 talet. Varför ska vi då fortsätta på den vägen?

Jag är själv övertygad om att det vore djupt olyckligt om vi skulle växla över till en modell där skogen antingen undantogs helt från skogsbruk eller brukades med hyggen helt utan hänsyn i form av exempelvis kantzoner, hänsynsytor och trädgrupper.

I ett internationellt perspektiv är den svenska skogsbruksmodellen ett föredöme. Samtidigt både kan och behöver modellen utvecklas och förbättras. Om Sveriges skogsbruk ska kunna utvecklas och förbättras behöver debatten om skogens roll i klimatarbetet och om avvägningen mellan produktionsmål och miljömål utgå från hur skogsbruket ser ut idag, inte hur det såg ut för 30-70 år sedan.

Skogen

Så här borde fler hyggen se ut

Kalhygge

Bilden är tagen i slutet av juli i ett område i Norrbotten där mjölkörten färgar hyggen rosa samtidigt som rönn, sälg och asp är självklara inslag. Dessutom går där utmärkt att återbeskoga med tall.

En av de allra största utmaningarna i skogen är det mycket kraftiga betestrycket från klövvilt. Den klövviltstam som växt fram från senare delen av 1900-talet är sannolikt större än någonsin tidigare i historisk tid och påverkan på skogen är dramatisk. Skogsstyrelsen har i flera debattartiklar under sommaren påtalat den ohållbara situationen och som vanligt när frågan om balansen mellan betesskador och klövviltstammarnas storlek lyfts så finns det olika uppfattningar; Om själva sakförhållandena, om vad som är rimligt, om vad det får kosta, om vem som bär ansvaret och om vad som behöver göras.

Jag befarar att debatten – som helt säkert kommer att fortsätta – i tilltagande grad ska präglas av det nya naturtillstånd som håller på att etableras. Dels i skogen men också i medvetandet hos många som äger skog, arbetar med skog eller vistas i skogen. Med nytt naturtillstånd menar jag den situation där skogen i stor utsträckning saknar betesbegärliga örter i fältskiktet och där trädslag som rönn, asp, sälg och ek saknas eller är hårt nedbetade. Vi riskerar att glömma att vegetationen på hyggen vid rätt förutsättningar och ett mer normalt betestryck närmast exploderar något år efter avverkningen.

Titta på bilden här ovan! På detta relativt nyupptagna hygge breder ett hav av mjölkört ut sig och det finns gott om hallon och rönnplantor. När såg du som exempelvis bor i Sörmland, Småland eller någon annanstans i Götaland senast ett hygge som detta (ett hygge som då inte hägnats förstås)? I dag är det här en bild som är mycket ovanlig i en stor del av landet och så har det varit under ett par decennier nu. Det är därför jag är rädd att vår uppfattning om vad som är normal betespåverkan gradvis håller på att förändras.

Spelar det då någon roll? Skogen har väl alltid förändrats? Min uppfattning är att det i allra högsta grad spelar roll och att det här är en av skogssektorns allra viktigaste frågor. Förutom de negativa ekonomiska konsekvenserna av skador och nedsatt tillväxt i tallbestånd bidrar betestrycket till att markägarna på många platser i landet väljer att plantera gran – som endast undantagsvis betas av klövvilt – inte bara på marker där tall är ett likvärdigt alternativ utan även på marker där tall vid normalt betestryck växer betydligt bättre. Dessutom utarmas skogarna på sikt genom att vuxna, trädbildande individer av rönn, asp, sälg och ek över stora områden riskerar att bli ovanliga eller saknas med betydande negativa konsekvenser för biologisk mångfald.

Att skogsbruket påverkar skogen är känt för många. Det är något som vi som arbetar med skog systematiskt strävar efter att balansera. Men, att vilt levande hjortdjur både har en stor direkt och indirekt påverkan på skogens sammansättning av olika trädslag är inte lika känt. Det förefaller tyvärr också som många verkar vilja blunda för detta.

Det här är en av våra största utmaningar. Fler hyggen i Sverige borde ha en vegetation som hygget på bilden!

Skogen

Måla skogen i fler färger – och tjäna på det

skog

De som äger skog vill sköta den på ett bra sätt. Vad som menas med ”bra” varierar förstås mellan olika skogsägare, liksom intresse och engagemang.

Förra veckan besökte jag en skogsägare med osedvanligt starkt intresse av att sköta sin skog. På fastigheten fanns allt från virkesrika granbestånd med hög tillväxt och ekbestånd som stamkvistats för högsta värdetillväxt, till gamla hagmarker som restaurerades genom röjning. Ja, det var helt enkelt en fantastiskt varierande skog där hög och värdefull virkesproduktion varvades med naturvård och naturhänsyn.

På vägen hem tänkte jag att den besökta fastigheten på ett utmärkt sätt illustrerade vad Skogsstyrelsen just nu jobbar hårt med: att få en större variation i skogen och på så sätt få en bättre produktion.

Alla skogsägare har naturligtvis inte förutsättningar att ägna sig så mycket åt sin skog som den skogsägare jag besökte. Men jag tror att många kanske inte är medvetna om vilka möjligheter som finns att efter egen vilja och intresse variera inriktningen på skogens skötsel. Skogsvårdslagen medger ett stort mått av variation i skötseln och det är dessutom helt i linje med rådande skogspolitik.

Låt mig ta några exempel:

Om du vill ha en stor andel lövträd i din skog är det helt okej. Det kan du åstadkomma genom att lämna lövträd vid röjning och gallring. Kanske vill du anlägga ett rent lövbestånd? Det är också okej. Varför inte satsa på vårtbjörk eller kanske hybridasp om det är en nedlagd jordbruksmark som ska beskogas?

Om du bor på din fastighet och huset är omgivet av skog är det mycket möjligt att miljön närmast tomten är viktigare än skogens produktion av värdefullt virke. Vill du inte ha något hygge nära huset kanske du ska sköta skogen hyggesfritt. Eller också är utsikten ner mot en sjö så värdefull att skogen inte få bli för tät.

Kanske brinner du för produktionen av värdefullt virke och vill att fastigheten, när den en dag får en ny ägare, ska vara virkesrikare och värdefullare än när du blev ägare? Då gläds du antagligen vid synen av ett vackert tall- eller granbestånd som växer så det knakar. Det är också helt okej och i linje med skogspolitiken. I så fall bör du vara extra noga med markberedningen och välja bästa möjliga förädlade plantor när det ska återbeskogas – och du slarvar förstås inte med röjningen.

För precis som med så många andra områden i vårt samhälle blir det rikare om det målas med många färger. Vi vill inte ha en skog som är svart och vit av många skäl. På Skogsstyrelsens hemsida finns alla nyanser du behöver, det är bara att börja måla!

Du som äger en skog har stora möjligheter att sköta den på det sätt du vill. Gör det! Variationsrika skogar är till glädje och nytta för både människor, djur och andra organismer i skogen. Och framför allt för dig själv.

Skogen

Alla tjänar på digitala avverkningsanmälningar av hög kvalitet

Ett återkommande önskemål från skogsbrukets företrädare är att tiden från avverkningsanmälan till avverkning – idag sex veckor – ska kunna kortas. Det är ett regelverk som funnits länge. En utökning från fyra till sex veckor gjordes när de jämställda målen i skogspolitiken infördes i början av 1990-talet.

Jag har stor förståelse för skogsbrukets önskemål om kortare tid. Det är en självklar följd av behoven att fortsatt effektivisera och kundanpassa leveranserna av det virke som avverkas och en kortare tid skulle vara positiv för skogsbrukets och skogsnäringens lönsamhet.

Anledningen till de sex veckorna är att myndigheten ska ha tid att hantera anmälningarna, det vill säga kontrollera att avverkningen kommer att utföras i överensstämmelse med skogsvårdslagens krav, och särskilt – som det uttrycktes när regeln infördes – handläggningen av naturvårdsfrågorna. Någon kanske invänder att sexveckorsregeln infördes i en tid när all kommunikation kring avverkningsanmälningar skedde brevledes, på papper. I dag lever vi i en digitaliserad värld där information skickas och tillgängliggörs blixtsnabbt via nätet, för myndigheten, markägaren och övriga intressenter. Varför ska då markägaren behöva vänta i sex veckor? Ska en regel som baseras på pappershanteringen under förra seklet tillåtas hindra utvecklingen i skogsbruket?!

Frågan är onekligen befogad, men faktum är att Skogsstyrelsen idag behöver de sex veckorna. I många delar av landet har vi svårt att hinna med jobbet trots att vi har sex veckor på oss. Vårt arbete skulle förenklas betydligt om avverkningsanmälningarna i större utsträckning faktiskt skickades in digitalt. I dag finns tjänsten e-avverka för skogsbolag, skogsägarföreningar och andra som verkar som ombud för markägare som ska avverka sin skog. Den enskilda markägare som vill anmäla sin avverkning själv kan göra det digitalt via tjänsten Mina Sidor.

En del stora aktörer använder e-avverka i mycket stor utsträckning, andra nästan inte alls. Faktum är att så mycket som 27 procent av alla avverkningsanmälningar fortfarande skickas in i pappersform. Generellt gäller också att kvaliteten på de avverkningsanmälningar som lämnas in varierar från helt perfekta till de som behöver kompletteras eller är direkt undermåliga. I de senare fallen handlar det ofta om att redovisning av hänsynsåtgärder helt saknas eller är bristfälligt/slentrianmässigt beskrivna.

Allt som görs i skogen kan som bekant göras bättre och avverkningsanmälningarna är ett tydligt exempel på detta. Om avverkningsanmälningarna genomgående skickades in digitalt och dessutom höll hög kvalitet skulle det underlätta Skogsstyrelsens arbete. När den förbättringen väl är genomförd har skogsbruket starka argument för att korta tiden mellan anmälan och avverkning från dagens sex veckor till något mindre. Men först när förbättringen är genomförd.

Skogen

Samverkan lösningen för skogar i nordväst

Reaktionerna på Skogsstyrelsens beslut att pausa identifiering och avgränsning av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige har varit mycket starka. Exempelvis skriver Naturskyddsföreningen i sin replik på DN debatt att beslutet var ”Ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige”. Hårda ord. Samtidigt har kritiken mot beskrivningen av svårigheterna att identifiera och avgränsa nyckelbiotoper i nordvästra Sverige varit begränsad.

I Piteå-tidningen fanns i veckan exempelvis en debattartikel med anledning av Skogsstyrelsens beslut. Intressant är att artikelförfattarna – om än motvilligt – delar min bild i ett viktigt avseende: ”Det som trots allt, och med stor välvilja kan uttolkas korrekt i Sundqvists utspel är frågan om att små snäva avgränsningar av nyckelbiotoper inte har fungerat tillfredsställande.”

Den mesta kritiken har istället utgått från uppfattningen att stora områden skyddsvärd skog nu riskerar att avverkas, eftersom Skogsstyrelsen under pausen inte identifierar och avgränsar nya nyckelbiotoper. Jag tror mycket handlar om att Nyckelbiotop av många uppfattas som en skyddsform. Skogsstyrelsen avgränsar inte nyckelbiotoper och ska inte avgränsa nyckelbiotoper för att förhindra att skogen avverkas. För att skydda skog ska Skogsstyrelsen använda verktygen biotopskydd respektive naturvårdsavtal.

Skogsstyrelsen har tydligt och återkommande uttalat att arbetet med rådgivning, lagtillsyn och formellt skydd i det aktuella området i nordvästra Sverige kommer att fortsätta och intensifieras. Myndigheten kommer att följa utvecklingen noga i satellitbilder och andra GIS-analyser. Om det behövs kommer vi att göra fler fältbesök än vanligt för att kontrollera avverkningsanmälningar på platser med höga naturvärden.

Skogsstyrelsen är en myndighet. För myndigheter är statens värdegrund vägledande och då är likabehandling och rättvisa fundamentala begrepp. När Skogsstyrelsen agerar på sätt som påverkar en enskild medborgare eller ett företag och gör det utan direkt stöd i lagstiftningen – som fallet är när Skogsstyrelsen identifierar och avgränsar nyckelbiotoper – måste vi ställa särskilt höga krav på oss själva. På att vi är objektiva. På att vi är sakliga och att myndighetens agerande inte får oproportionerligt stora konsekvenser för den enskilda. De svårigheter som finns kring tillämpningen av nyckelbiotopsbegreppet i nordvästra Sverige med stora sammanhängande områden av gammal skog – där gränsen för enskilda nyckelbiotoper ofta är flytande och diffusa – gör att begrepp som likabehandling, rättvisa, objektivitet och saklighet aktualiseras.

De som arbetar med nyckelbiotoper i nordvästra Sverige har mycket hög kompetens och ofta lång erfarenhet. Metodiken är i grunden inte utformad för förhållandena i nordvästra Sverige och även om registrerade nyckelbiotoper i nordväst håller mycket höga naturvärden, är det svårt att enhetligt avgränsa enskilda nyckelbiotoper.

Att det går att utveckla nya och bättre arbetssätt är jag helt övertygad om. Förra veckan träffade jag företrädare för BirdLife Sverige som visade sina idéer kring hur hänsynen till skogar med höga naturvärden kan och bör utformas ur ett landskapsperspektiv. Det var kloka tankar som definitivt ska beaktas i det fortsatta arbetet i samverkansprocessen.

Jag har också träffat Greenpeace. Även om de var kritiska till beslutet var det ett bra möte. Det är alltid värdefullt att träffas och lyssna på varandras synpunkter och jag uppskattar deras öppenhet och saklighet. På samma sätt uppskattar jag att Naturskyddsföreningen och WWF i en debattartikel i Altinget deklarerat att de under vissa förutsättningar är beredda att medverka i samverkansprocessen och det fortsatta arbetet med att utveckla nya, bättre arbetssätt kring skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige. Jag är övertygad om att lösningarna för skogarna i nordvästra Sverige bäst växer fram i samverkan mellan olika perspektiv och intressen, och väl förankrat i kunskap och forskning.

Skogen

Varför denna ständiga polarisering?

002-0076Mitt förra inlägg berörde en debatt om hur skogsklädda reservat bäst hanteras när klimatfrågan beaktas. Diskussionen om reservat har fortsatt, på senare tid ur ett mer allmänt ”ska skogen skyddas eller brukas”-perspektiv. Samtal och debatt om vad vi i Sverige ska använda skogen till är angelägna och en viktig del i arbetet med ett mycket efterlängtat nationellt skogsprogram. Men är den ständiga polariseringen verkligen nödvändig?

I en ledare på helahälsingland.se kommenterades för någon vecka sedan nyheten att Skogsstyrelsen genom biotopskydd och naturvårdsavtal skyddat totalt 2757 hektar skogsmark 2016*. Det arbetet är helt i linje med det av riksdagen beslutade etappmålet för Levande Skogar. Ledarskribenten väljer att beskriva arbetet med skydd som att ”skog för 100 miljoner kronor sätts på pottkanten och döms att aldrig ingå i det industriekonomiska kretsloppet.” Det står skribenten förstås fritt att ha den uppfattningen, men jag förundras över att han, vad jag förstår inte, tillmäter naturvärdena i den skog som skyddats något värde alls. En kommentar i liknande riktning kommer från LRF skogsägarnas ordförande Sven-Erik Hammar som säger att ”Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort skogsproduktion på det sätt som har skett”. Även om uttalandet är mer nyanserat än pottkantsresonemanget ovan, så andas det inte direkt stöd för ytterligare skydd i linje med riksdagsbeslutet, eller glädje över naturvärden som kan fortsätta att utvecklas i skyddade områden. LRFs resonemang att reservatsbildningarna försvårar klimatomställningen lyfts också i en ledare i Blekinge läns tidning.

Jag tycker ovanstående tre exempel vittnar om en trist inställning. Lika trist som när företrädare för naturvården ser varje avverkning och varje hygge som något olyckligt som borde ha undvikits och som inte för något gott med sig.

Rent generellt skulle jag önska att naturvårdens företrädare vid anblicken av ett hygge i större utsträckning skulle se, erkänna och uppskatta värdet av att skogen brukas. Och att skogsbrukets företrädare i större utsträckning skulle se, erkänna och uppskatta värdet av skog som skyddas.

Att vi i Sverige kan och faktiskt har ett ansvar att använda naturen och särskilt skogen i en långsiktig omställning till ett samhälle baserat på förnybara råvaror är för mig självklart. Om vi ska öka produktionen av skogsråvara, vilket vi behöver göra, är det särskilt på lång sikt avgörande att vi sköter skogen utanför reservat och frivilliga avsättningar så att dess tillväxt kan öka. Det är ett betydligt effektivare sätt att motverka klimatförändringarna på.

/Herman

*Totalt skyddades 2757 hektar skogsmark, varav 2618 hektar produktiv skogsmark.

 

 

Skogen

Reservat, klimat och brukad skog

På senare tid har det debatterats om hur skogen i naturreservat gör störst nytta. Är det bäst om skogen används på det sätt som var syftet när reservaten bildades, det vill säga lämnas till nytta för biologisk mångfald och andra naturvärden? Eller vore det kanske bättre om skogen i reservaten avverkades så att virket kunde användas för att ersätta fossila material, samtidigt som ny skog kan börja binda koldioxid från atmosfären?

Ibland är det viktigt att dra frågor till sin spets för att den diskussion som följer ska bidra till eftertanke, utveckling och nytänkande. Ungefär som när en konstinstallation som upplevts som mycket stötande av vissa landar i en värdefull diskussion om värdet av yttrandefrihet och hänsyn till medmänniskor.

Diskussioner om kontroversiella ämnen kan även ha karaktären av att sila mygg och svälja kameler. När jag läste diskussionen om reservaten och klimatfrågan kom jag att tänka på några skogsexkursioner i Västerbotten kring millennieskiftet. Då kunde diskussionen handla om hur renarnas bete, trampande och fejande kunde skada tallplantor och hur viktigt det var att komma till rätta med detta problem. Ja, renar kan skada tallplantor, men i förhållande till de skador som älgar kan åstadkomma i unga tallbestånd är skadorna av renar utomordentligt försumbara.

Hur hänger exemplet från Västerbotten ihop med diskussionen om reservat och klimat kanske ni undrar? Jo, den absoluta majoriteten av Sveriges produktiva skogsmark brukas, vilket är utmärkt och en förutsättning om vi ska klara omvandlingen från ett oljebaserat samhälle till ett samhälle baserat på förnybara resurser, en bioekonomi. Om vi då förmår att bli bara aningen bättre på att sköta den brukade skogen så att den växer bättre, har det i förlängningen mycket större betydelse i klimatarbetet än om vi skulle få för oss att avverka skogen i reservaten. Och skulle vi bli betydligt bättre på att sköta den brukade skogen, så har det så stor betydelse ur klimathänseende att betydelsen av vad vi gör, eller inte gör med reservaten, i jämförelse knappt kan räknas som försumbar.

Skogen i reservaten gör tveklöst bäst nytta där den står. Den skog vi brukar kan samtidigt göra betydligt större klimatnytta än den gör idag. Låt oss därför gemensamt rikta våra klimatambitioner mot den skog som vi faktiskt brukar.

/Herman