Skogen

Historielöst att kalla avverkning för skövling

20180615_122535_resizedI juli läste jag en krönika som handlade om skogarna i Jokkmokks kommun. Krönikören menade att dessa sedan slutet av 1800-talet skövlats utan hänsyn till vare sig naturvärden eller människans behov av natur; ”två av k:na i Jokkmokk står för kapitalism och kolonialism”. Jag kom att tänka på krönikan när FN:s klimatpanel, IPCC:s, rapport om jord- och skogsbrukets betydelse för klimatet presenterades den 8 augusti. Både krönikan och IPCC:s rapport visar på behovet av att skilja mellan skogsbruk och skövling, samt mellan avverkning och avskogning.

I Sverige har hyggen tagits upp på jättelika arealer, framför allt sedan mitten av 1900-talet och inte minst i trakterna av Jokkmokk. Krönikören har delvis rätt när hon skriver att skogarna avverkades utan hänsyn till människa eller natur. Men bara delvis rätt; de avverkades utan hänsyn utifrån dagens kunskaper och värderingar. I mitten av förra seklet handlade diskussioner om skogen i mycket begränsad omfattning om upplevelser, rekreation eller biologisk mångfald. Fokus låg istället – liksom för andra sektorer – på möjligheterna att bidra till ökad levnadsstandard och stärkt välfärd. Dagens diskussion om vad som föregick för sextio till sjuttio år sedan hamnar lätt snett om utgångspunkten är att samhället och värderingarna såg likadana ut då som nu. Det blir historielöst.

Historielöst är till exempel att beskriva och förklara trakthyggesbrukets storskaliga genomslag vid mitten av förra som seklet som skövling. Synonymer till skövling är ödeläggelse, förödelse, rovdrift, plundring, härjning och vandalisering. En del läsare menar säkert att dåtidens storskaliga kalavverkningar varken kan eller ska beskrivas som annat än skövling. Men glöm inte att samhälle och värderingar såg annorlunda ut då. Skövling hade även i dåtidens samhälle varit ett passande uttryck om marken efter avverkning lämnats för fäfot, om staten, skogsbolagen och andra markägare inte brytt sig om vad som skulle bli med skogsmarken efter avverkningen. I själva verket var det precis tvärt om! Det som präglade skogsdebatten på den tiden var i mycket stor utsträckning frågor om hur ny, bättre skog kunde anläggas efter att den gamla lågproducerande skogen avverkats (eller ”avvecklats”). Med ”bättre” avsågs att den nya skog som växte upp på hyggena skulle kunna leverera mer timmer och mer massaved än de ”dåliga” skogar som avvecklades. Det hela beskrevs som att skogarna skulle restaureras.

Resultatet är väl känt idag. De jättelika hyggesarealerna från 1950- och 60-talen är idag inte längre hyggen utan uppvuxna skogar. Och ja, dessa skogar är betydligt mer produktiva och virkesrika än de skogar de ersatte. Vi kan konstatera att de som var verksamma i skogen då gick i mål med det de föresatt sig; att lämna efter sig skogar som var bättre än dem de avverkade.

Med dagens kunskap och dagens värderingar kan vi förstås önska att en del av de skogar som ”avvecklades” istället fått stå kvar. Det hade också varit värdefullt om den hänsyn som idag tas i form av kantzoner, trädgrupper och naturvärdesträd hade tagits redan från 1950-talet och framåt vilket i så fall kraftigt hade påverkat dagens skogslandskap till nytta för skogens biologiska mångfald. Men vi bör samtidigt vara tacksamma för de otroliga insatser som gjordes. Ingen möda sparades för att de skogar som anlades till nytta för kommande generationer (det vill säga vi som lever nu) skulle vara bättre än de som avverkats.

Det är virkesproduktionen i dessa skogar som nu möjliggör att Sverige kan fortsätta att avverka mer samtidigt som det totala virkesförrådet i landets skogar ökar. Just detta är något som karakteriserat svenskt skogsbruk i snart ett sekel och som andra skogsnationer i världen förundras över.

Idag sköter vi i de flesta avseenden skogarna bättre än i mitten av förra seklet. Eftersom allt vi gör i skogen kan göras bättre utgår jag från att de som sköter skogarna om sjuttio år gör det ännu bättre än vad vi gör idag. Nu, när skogens roll i klimatarbetet diskuteras, förtjänar det svenska skogsbruket med dess ständiga utveckling mot ökad produktion och förbättrad hållbarhet att lyftas fram som det internationella föredöme det är. IPCC lyfter i sin senaste rapport fram det hot som avskogning utgör i klimathänseende. Avverkning är dock inte detsamma som avskogning. Och skogsbruk är inte detsamma som skövling. Detta är skogarna runt Jokkmokk ett tydligt exempel på.

Skogen

Bilden av ett tudelat skogslandskap bidrar till evig dragkamp

UgglaDet går rätt sakta i skogen. I alla fall om man ser till plantors utveckling till fullstora träd, nedbrytning av död ved eller igenväxning av före detta åkermark. Samtidigt är skogen inte statisk utan förändras ständigt. Likadant verkar det vara med åsikter om skogen, om dess tillstånd och dess skötsel. Men åsikterna verkar skifta betydligt snabbare än förändringen i skogen.

Jag har märkt att skogslandskapet på senare tid allt oftare beskrivs som tudelat. Beskrivningen verkar utgå från synsättet att skogen antingen har eller helt saknar naturvärden. Lite tillspetsat så är skogen antingen någon gång kalhuggen och därmed utan höga naturvärden eftersom skog som vuxit upp på hyggen beskrivs som ensartad. Eller också har ingen avverkning skett alls eller i liten omfattning och då har skogen höga naturvärden.

Det är ingen som helst tvekan om att skog som länge varit utan påverkan från människan som regel utvecklat höga naturvärden. Men beskrivningen ovan ger ändå uttryck för en statisk syn på skogen som dessutom är starkt förenklad.

Det första jag tänker på är landskapsperspektivet. När vi säger ensartad skog, utgår vi då från vad vi ser och kan mäta på en cirkelprovyta i skogen, ungefär som riksskogstaxeringen arbetar? Eller ska vi inkludera den variation som finns i trädslagssammansättning mellan olika bestånd eller den variation som följer av tidigare hänsyn i form av kantzoner, hänsynsytor och kvarlämnade trädgrupper och naturvärdesträd?

Det andra är det faktum att synsättet, och beskrivningen, att skogslandskapet är tudelat, går stick i stäv med inriktningen i svensk skogspolitik det senaste kvartsseklet. Den svenska skogsbruksmodellen innebär att miljömål och produktionsmål är representerat och beaktas i hela skogslandskapet om än i olika skalor. Från stora nationalparker och naturreservat, via biotopskydd, naturvårdsavtal och frivilligt avsatta områden till den hänsyn som tas vi en enskild avverkning, antingen enligt lag eller i linje med sektorsansvaret. I Sverige går skogspolitiken inte ut på att det antingen ska vara produktion eller miljö. Det ska – i varierande grad – vara produktion OCH miljö.

Det här funderade jag på i påskas när jag åkte skidor på den fantastiska skaren i Norrbottens kustland. Skidåkning på skare är ett utmärkt sätt att titta över skogen. På ett relativt färskt hygge på min egen skog håller ett rent vårtbjörksbestånd på att etableras efter en lyckad naturlig föryngring. I hyggeskanten ruvade redan en slaguggla i de snöklädda omgivningarna. En annan närbelägen holk var tom vilket inte var så konstigt eftersom holkarna bara sitter några hundra meter från varandra. Nytt var att jag för första gången inte kunde kontrollera holken med kikare på håll eftersom den uppväxande tallungskogen nu slutgiltigt skymde sikten. Ungskogen som skymde sikten är ett exempel på förändringar som vi ofta inte tänker på. Och det är förstås inte bara ungskogen som förändras, även hänsynen som lämnats på hygget liksom den frivilla avsättningen intill förändras sakta men säkert.

Är hygget med björkföryngringen, kvarlämnade grova björkar och en häckande slaguggla i kanten ett exempel på skog med höga naturvärden? Nej, det tycker jag inte. Är det ett exempel på produktionsskog utan naturvärden? Nej, det tycker jag inte heller. Det är snarare ett exempel på skog där produktionsmål och miljömål kombineras, helt i linje med svensk skogspolitik.

Jag tror det är en olycklig väg vi ger oss in på om vi börjar beskriva skogslandskapet som tudelat. Den ständiga dragkampen mellan produktionsmål och miljömål börjar allt mer framstå som en återvändsgränd och bilden av ett tudelat skogslandskap är ett sentida bidrag till den dragkampen. Vi kan inte låta konflikten mellan ökad skogsproduktion och biologisk mångfald fortsätta sätta agendan utan istället fokusera på hur skogsproduktionen kan öka samtidigt som skogens biologiska mångfald förstärks. För mig är detta både möjligt och genomförbart.

Skogen

Att stoppa granbarkborrarna är skogens viktigaste fråga

Granbarkborre. Foto Josefina SköldIngen lär ha undgått dramatiken kring skogsbränderna sommaren 2018. En extremt varm och torr sommar gjorde att det brann ovanligt mycket. I alla fall med moderna mått mätt. Nyhetssändningarna dominerades fullständigt av bränderna; det dramatiska förloppet, de drabbade människorna, de ekonomiska skadorna. Bränderna har fortsatt att beröra och engagera även efter att det slocknat. Utredningar har gjorts kring Sveriges förmåga att hantera stora bränder och pengar har avsatts i statsbudgeten till stöd för de som drabbats.

Dramatiska händelser och plötsliga katastrofer leder till omedelbara reaktioner och åtgärder. Så fungerar människan och samhället. Smygande förändringar, eller dramatiska förändringar som är svåra att se, kan däremot fortgå i det tysta utan att uppmärksammas. Granbarkborreangreppen i svenska skogar är ett bra exempel på det. Vi står idag inför en hotande katastrof vars omfattning knappt är känd för en bredare allmänhet.

Sommaren 2018 brann cirka 21 000 hektar skogsmark och 2,1 miljoner kubikmeter skog skadades. Värmen och torkan – som var en förutsättning för bränderna – stressade skogen i större delen av Sverige. Uppskattningsvis 2,5 miljoner kubikmeter granskog angreps av granbarkborrar bara i Götaland. Konsekvenserna av granbarkborreangreppen var alltså större än konsekvenserna av bränderna redan under förra året. Till skillnad från bränderna som har slocknat och inte sprider sig nästa år kommer granbarkborrarna till våren att sprida sig vidare och angripa nya träd. Skogsstyrelsen bedömer att 2,5 till 12,5 miljon kubikmeter granskog ytterligare kommer att angripas 2019.

Om skadorna 2019 ska stanna vid 2,5 miljoner kubikmeter eller närma sig fasansfulla 12,5 miljon kubikmeter beror på två saker; vädret och hur skogssektorn lyckas med bekämpningsåtgärder. Vädret kan vi inte göra så mycket åt annat än att hoppas på att 2019 ska gå till historien som en riktigt kall och regnig sommar. Bekämpningsåtgärderna däremot har skogssektorn i sin hand och det kommer att krävs exceptionella insatser.

Skogsstyrelsen bidrar utifrån vårt uppdrag bland annat genom att samordna samverkan i det viktiga projektet Stoppa borrarna som involverar skogsbrukets aktörer. Projektet hanterar gemensamma frågor för skogsbruket som vägtillgänglighet, övervakning och inventering av granbarkborrepopulationen, information och utbildning till markägare samt utveckling av hjälpmedel för att snabbt hitta angripna granar. Samarbetet i projektet fungerar bra och bidrar till en samordnad och stark insats för att hantera den utmaning vi står inför.

För faktum kvarstår att detta är den allvarligaste frågan i sydsvenskt skogsbruk alla kategorier. Ingen fråga är nu viktigare än att stoppa granbarkborrarnas härjningar. En jämförelse med situationen i Centraleuropa kan tjäna som förskräckande exempel. I Tjeckien var 2,5 miljoner kubikmeter angripna 2017. Året därpå, alltså 2018, hade 20 miljoner kubikmeter angripits. Till skillnad från situationen i Kanada med de omtalade angreppen av Mountain pine beetle rör det sig i Tjeckien om samma sorts granar och granbarkborrar som vi har i Sverige.

Nyangripna träd måste tas om hand så snart som möjligt och allra helst medan barkborrarna fortfarande finns kvar i barken. Då blir bekämpningen som mest effektiv eftersom insekterna följer med ut ur skogen. Skogsstyrelsen har beslutat om ett så kallat bekämpningsområde i södra Sverige med skarpare krav på hur mycket färsk, död gran som maximalt får lämnas kvar i skogen och tidpunkter när virket ska vara utkört. Det krävs mycket stora insatser av alla inblandade och mitt medskick till alla aktörer är att planera och dimensionera avverknings- och transportresurser utifrån ett ”värsta-scenario”. Det kommer förstås att kosta, men jämfört med kostnaderna för ett scenario liknande utvecklingen i Tjeckien är det felräkningspengar. För inte är det väl någon som vågar räkna med att det ska bli en ovanligt kall och regnig sommar?

Skogen

Fjällnära skog och myndighetens roll

Under de senaste veckorna har debatten om skogen nått nya, oanande höjder. De svåra frågorna om inventering av nyckelbiotoper, artskyddets påverkan på möjligheten att avverka och ersättning vid nekad avverkning i fjällnära skog är fortsatt mycket uppmärksammade till följd av förändringar i statsbudgeten, domstolsutslag och naturligtvis Skogsstyrelsens egna beslut.

Det har varit en intensiv tid. Enbart under den senaste veckan har Skogsstyrelsen valt att överklaga fjällnäradomarna och att bromsa beslut om områdesskydd tills finansieringsläget för 2019 klarnat. Dessutom kom förvaltningsrätten fram till att Skogsstyrelsens publicering av planerade avverkningars yttre gränser inte strider mot principerna om behandling av personuppgifter (GDPR). Vidare har myndigheten tvingats varsla 124 tillsvidareanställda medarbetare om uppsägning som en direkt följd av de krympta anslagen för 2019.

För Skogsstyrelsens del innebär myndighetsrollen ett uppdrag att verka för att landets skogar sköts på ett sådant sätt att de skogspolitiska mål som beslutats av riksdagen kan uppnås. Så står det i vår myndighetsinstruktion. I regeringsformens första kapitel slås fast att den offentliga makten utövas under lagarna och att det för rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Ovanstående är självklart och ett fundament i vårt demokratiska samhälle. Lika självklar är yttrandefriheten och därmed rätten att uttrycka sitt starka ogillande när Skogsstyrelsen fattar ett kontroversiellt beslut. Och det gör vi ibland. Fattar kontroversiella beslut alltså.

  • När Skogsstyrelsen i mars 2017 pausade identifiering och registrering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige på grund av svårigheter i tillämpningen av begreppet och osäkerheter i bedömning och avgränsning menade Naturskyddsföreningen att det var ett av de största sveken i svensk naturvårdshistoria.
  • När Skogsstyrelsen publicerar anmälda avverkningars yttre gränser i våra karttjänster menar skogsägarrörelsen att vi med dunkla syften kränker skogsägarnas integritet.
  • När Skogsstyrelsen överklagar domar om rätt till ersättning vid nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog beskrivs det som korståg, hetsjakt, sanslöst och att myndigheten agerar groteskt.

Skogsstyrelsen har att arbeta utifrån det regelverk, de uppdrag och de ekonomiska medel som riksdag och regering ger oss. Om regelverket är otydligt så kan myndigheten söka vägledning genom domstolsutslag (”den offentliga makten utövas under lagarna”). Myndigheten kan också påtala för regeringen att regelverket är otydligt, att det inte stämmer överens med den anvisade politiken och så vidare. Så har Skogsstyrelsen gjort både när det gäller frågan om artskydd (juli 2016) och frågan om fjällnära skog (maj 2018).

Samtidigt tillämpar vi det gällande regelverket tills annat meddelas. Som myndighet kan vi inte välja vilken lagstiftning vi tillämpar.

I den för tillfället mycket uppmärksammade frågan om fjällnära skog har Skogsstyrelsen alltså kommit fram till att överklaga för att få en vägledande dom i högsta instans. Det uppfattas som groteskt, sanslöst, upprörande med mera beroende på vem som uttalar sig. Samtidigt skriver mark- och miljödomstolen i domskälen till de aktuella domarna från Umeå tingsrätt att (sidan 26): ”det inte finns några klara rättsregler om vad som ska gälla i nu angivet fall. Det framgår att varken lagtext eller praxis anger något krav på att ett avslagsbeslut ska gälla för alla och envar och för all framtid för att intrångsersättning ska utgå. För ett beslut som inte vinner rättskraft och som dessutom kan ändras från avslag till tillstånd vid en ny ansökan borde utgångspunkten vara att ersättning inte ska utgå annat än för en begränsad period”.

Domstolen är uppenbart osäker i sin bedömning av ersättningens storlek. Ändå uppfattas det som att Skogsstyrelsen agerar groteskt, sanslöst och upprörande när vi överklagar till högre instans. Hur kan det bli så?

Om man ställer sig lite på sidan påminner situationen och de starka reaktionerna om en match i Svenska hockeyligan där hemmalaget nyss gjort mål. Om det nu verkligen var mål? Det finns tydligen en osäkerhet om pucken verkligen var över mållinjen. Domarna gör i det läget som de ska, de ringer till det kontrollrum där speciella måldomare granskar alla reprisbilder som finns från den aktuella situationen. Har ni varit på ishockey vet ni att det samtidigt, i arenan, visas reprisbilder på den så kallade jumbotronen som hela publiken kan se. Om det inte är extremt tydligt att pucken inte var över mållinjen, så kan ni vara övertygade om att publiken jublar åt reprisbilderna. För att de vill att det ska bli mål. För att försöka påverka domarnas ställningstagande. För att få det att väga över så att domarna dömer mål.

Så gör hemmapubliken på alla hockeyarenor i Svenska hockeyligan, det är jag helt övertygad om. Lika övertygad är jag om att publiken ändå, i längden och innerst inne, förväntar sig att domarna ska göra sitt jobb, det vill säga sakligt och korrekt göra en opartisk bedömning av om det verkligen var mål eller inte.

Jag är inte förvånad över de starka reaktionerna och kraftuttrycken kring Skogsstyrelsens agerande i de kontroversiella frågor som nu är så aktuella. Det är förståeligt att myndigheten kritiseras och utsätts för ett starkt tryck på motsvarande sätt som hockeydomarna i exemplet ovan. Däremot är jag förvånad över de riksdagsledamöter som antingen själva uttrycker att Skogsstyrelsens agerande är groteskt, sanslöst och upprörande eller trycker på gillaknappen när en tweet med det innehållet dyker upp på deras telefon.

Ska hemmapublikens ilska alternativt jubel får avgöra? Eller ska riksdagen stifta lagar, regeringen besluta om förordningar och myndigheter tillämpa regelverken så korrekt de förmår? Och ska den folkvalda riksdagen och regeringen ändra på regelverk de inte är nöjda med? I förlängningen handlar det om vilket samhälle vi vill ha.

Skogen

Hemmablinda missar att fira skogspolitikens 25 års-jubileum

Svensk skogspolitik med jämställda produktions- och miljömål firar 25 års-jubileum. Jag hade kanske inte tänkt så mycket på det om inte Per Hallerstig, naturvårdsdirektör på länsstyrelsen i Jönköping och med förflutet i Skogsstyrelsen, hade twittrat om det den 28 december. Och jubiléet förtjänar verkligen att uppmärksammas. Det är värt att stanna upp och reflektera kring vad skogspolitikens jämställda mål, devisen ”frihet under ansvar” och allt annat i skogspolitiken faktiskt har fört med sig.

I dag har vi en synnerligen levande diskussion och debatt om skogspolitiken. Olika grenar av miljörörelsen menar att vi behöver en ny skogspolitik och hävdade under fjolåret exempelvis att ”svenskt skogsbruk är värre än skogsskövlande länders”. Från skogsbrukets sida framförs istället att ”skogspolitiken glidit bort från skogsvårdslagens frihet under ansvar till rader av inskränkningar”. Under senare år har vidare frågorna om skogens betydelse i klimatarbetet och hur det bör påverka skogspolitiken uppmärksammats allt mer. Kanske är det naturligt i politikens värld att även det som fungerat väl ifrågasätts? För handen på hjärtat bästa läsare, det krävs ett betydande mått av hemmablindhet för att inte se att de senaste 25 årens skogspolitik har fungerat väl! Några exempel:

Arealen skog som undantas från skogsbruk har ökat kraftigt. Så väl i form av naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal som frivilliga avsättningar. Dessutom finns omfattande arealer i ekoparker och insikten om behovet och genomförandet av naturvårdande skötsel har ökat.

Den naturhänsyn på hyggen som var i sin linda för 25 år sedan, präglar i dag hyggena skogslandskapet. För varje år ökar också arealen ung och medelålders skog med ökad variation genom de kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper och naturvärdesträd som lämnades kvar när det tidigare beståndet avverkades. Dessutom:

  • Mängden död ved i skogen ökar liksom volymen lövträd, vilket ger förutsättningar för biologisk mångfald.
  • Användningen av gifter i skogsbruket har fasats ut nästan helt.
  • Teknisk utveckling kring både skogsmaskiner och kart- och bildmaterial ger förutsättningar för att undvika körskador.
  • De årliga avverkningsvolymerna från skogen har ökat samtidigt som virkesförrådet vuxit.
  • Data från laserscanning ger skogsbruket kraftigt förbättrad kunskap om virkesvolymer, beståndsmedelhöjder och gallringsbehov.
  • Resultaten vid återbeskogning har kraftigt förbättrats och användningen av förädlade plantor har ökat.
  • Det mycket väl utbyggda skogsbilvägnätet ger svenskt skogsbruk konkurrensfördelar som lätt tas för givna.
  • Framtidstron i skogssektorn är stark med stor lönsamhet och omfattande investeringar under senare år.
  • Skogens sociala värden och betydelse för friluftsliv, jakt och naturturism har fått allt större och berättigad uppmärksamhet.

I somras var Skogsstyrelsen värd för ett möte inom Megaflorestais, ett nätverk för skogsmyndigheter i världens viktigaste skogsländer. Deltog gjorde mina generaldirektörskollegor från Kanada, Kina, Brasilien, Indonesien, Demokratiska republiken Kongo, USA med flera. Som vanligt vid internationella besök imponerades gästerna av den resa Sverige gjort och ville höra vad som gjort detta möjligt. Jag önskar att fler här hemma i Sverige skulle stanna upp och tänka till kring den svenska skogen ur ett internationellt perspektiv; vad som åstadkommits, hur det åstadkommits och vad vi kan lära för framtiden.

Av erfarenhet vet jag att många kommer att reagera såväl positivt som negativt på det jag skrivit ovan. Därför vill jag understryka att det här inte är ett självgott konstaterande från en nöjd myndighetschef. Tvärtom, mycket återstår att ta tag i och förbättra. Allt vi gör i dag kan som bekant göras bättre och mycket av dagens diskussion om skogen handlar med all rätt om vad som behöver förbättras. Det hindrar inte att det är bra att stanna upp och reflektera kring vad som faktiskt åstadkommits inom ramen för den skogspolitik som gällt de senaste 25 åren. Låt oss glädjas och samtidigt tillsammans ta nya tag för att vi ska kunna se tillbaka på en ännu bättre utveckling om ytterligare 25 år.

Skogen

En spade är en spade – prata om betesskadorna med dess rätta namn

ÄlgDen svenska skogspolitiken vilar på jämställda produktions- och miljömål. Så har det varit i 25 år nu. För miljödelen av skogspolitiken finns det miljökvalitetsmål (Levande skogar) med etappmål och så kallade preciseringar. För skogsproduktionen saknas nästan helt motsvarande detaljerade ambitioner från samhällets sida. Det är kanske naturligt eftersom markägaren har stor grad av frihet i skötseln av sin skog. Frånsett kraven på att få upp ny skog efter avverkningen, se till så att skogen inte är för gles och att minska risken för angrepp av skadeinsekter genom att ta bort färska, döda barrträd så får markägaren i stort sett göra som hen vill.

Det hindrar inte att frågor om hur skogsproduktionen kan öka är utomordentligt viktiga när Sverige ska utvecklas mot ett fossilfritt samhälle, en bioekonomi. Därför initierade Skogsstyrelsen under våren 2017 en samverkansprocess om skogsproduktion för att ta fram ett tydligt ställningstagande kring skogsproduktion. En process där representanter från främst skogsbruk men också andra intressen tillsammans funderar över konkreta förslag som kan öka tillväxten. Resultatet av samverkansprocessens arbete så här långt – rapporten Skogsskötsel med nya möjligheter – blev klar i mitten av november och är nu ute på remiss.

I rapporten listas tretton insatsområden för en ökad skogsproduktion med förslag på åtgärder. I arbetet har en ökad produktion vävts samman med andra samhällsmål som till exempel de nationella miljömålen och de globala målen för hållbar utveckling. Totalt har gruppen gjort 540 bedömningar av hur förslagen påverkar andra samhällsmål.

Efter att rapporten publicerats och gått ut på remiss har debatten i media varit omfattande och det har nästan helt handlat om förslaget att kraftigt sänka klövviltstammarnas numerär. Företrädare för Svenska Jägareförbundet har talat om ”Skogsstyrelsens korståg mot älgen” och att ”Nationalsymbolen älgen ska offras på granplantagens altare”. Jägarnas riksförbund har uttryckt sig mer positivt om rapporten och menar att betestrycket på många håll är för högt och behöver minskas.

Det uppskruvade tonläget är olyckligt av minst två skäl. Dels för att sänkta klövviltstammar är ett av många identifierade områden – rapporten handlar om så mycket mer än älgstammens storlek – och uppmärksamheten kring klövviltsfrågan gör att andra viktiga insatsområden riskerar att hamna i skymundan. Det andra skälet är att vi måste alla prata om problemet med dess rätta namn. Vi behöver se och erkänna att betestrycket i skogen generellt är oacceptabelt i hela landet. I dag är mer än varannan svensk ungtall betesskadad (ja, du läste rätt)! För att sätta Sveriges älgstam i ett internationellt perspektiv kan nämnas att Finland, som har likartade skogliga förutsättningar som Sverige, har en älgstam som inte ens är hälften så tät som den svenska. Ur det perspektivet är rapportens förslag om en kraftig sänkning av klövviltstammarnas inte särskilt uppseendeväckande.

Många gånger har jag förfärats inför kraftigt betesskadade bestånd. Det är så mycket engagemang och odlarmöda som går förlorad. Men det händer saker och ett viktigt steg mot en mer nyanserad syn på klövviltstammarna togs i somras när regeringen i strategin för det nationella skogsprogrammet slog fast att klövviltsstammarna behöver sänkas. Samtidigt verkar det fortfarande finnas ett slags beröringsskräck kring viltskadeproblematiken. Trots klövviltets omfattande påverkan på skogens fältskikt och för den biologiska mångfalden viktiga lövträdsarter som rönn, asp, sälg och ek, framhålls och diskuteras naturvårdsaspekterna kring betespåverkan främst av skogsnäringen. Var är miljörörelsen i den debatten?

Kanske håller samhällets syn på klövviltstammarnas storlek att förändras. Jag noterade att en av Skogsstyrelsens starkaste kritiker, ledarskribenten Marcus Åsling på Östersundposten, i en ledare som inleddes med orden ”Undertecknad är inte den som tar Skogsstyrelsen i försvar i första taget” lyfter rapporten om skogsproduktion och tar den i försvar. Debatten om alla förslagen från samverkansprocessen fortsätter och det är bra för det fortsatta arbetet. Men då måste vi också benämna svåra hinder för en effektiv produktion i skogen som ett problem. Ett oacceptabelt betestryck är inget annat än ett oacceptabelt betestryck. En spade är en spade.

Skogen

Döda inte ESO-rapportens viktiga frågor

Bäckravin Tabergs 33. Foto Michael EkstrandDen senaste tiden har uppmärksamheten varit stor kring ESO-rapporten Skydda Lagom, med undertiteln En ESO-rapport om miljömålet Levande skogar. ESO är Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi och sorterar under Finansdepartementet. ESO är därmed en tung instans och deras rapporter är viktiga underlag när framtida politik ska formas.

Några av de förslag som presenteras i rapporten är särskilt kontroversiella. Ett handlar om att markägare bör tåla att avstå en större del av intäkten från avverkning än vad dagens regelverk säger (det vill säga att toleranströskeln bör höjas för när pågående markanvändning avsevärt försvåras). Ett annat att koldioxidinlagring till följd av ökande virkesförråd i reservat bör användas för att lösa ersättningsfrågan genom att markägare tilldelas så kallade utsläppsrätter som de kan sälja. Ett tredje förslag säger att skogsnäringen bör bidra till finansieringen av reservat genom en ny naturvårdsavgift.

Med den intensiva debatt om äganderätt och avvägningar mellan produktionsmål och miljömål som just nu pågår var det inte särskilt oväntat att rapporten skulle bli kontroversiell. Författaren Magnus Nilsson fick följaktligen utstå osedvanligt hård kritik när rapporten presenterades vid ett fullsatt seminarium på Rosenbad. ”Ingen ESO-rapport har tidigare blivit så ifrågasatt”, sa ESO:s ordförande Hans Lindblad.

Jag var själv med i den panel som på scenen kommenterade och diskuterade rapporten och även jag var kritisk. Tanken att utsläppsrätter ska finansiera reservaten är ny och därför intressant, men inte färdigtänkt. Om ägare till reservat ska ersättas för den klimatnytta skogen gör genom kommande inlagring av koldioxid, går det då att motivera varför inte de markägare som aktivt brukar sin skog och på det sättet skapar klimatnytta också ska ersättas? Nilsson höll själv med om att det var en aspekt som han inte beaktat.

Den kritikstorm som började vid seminariet har sedan fortsatt. Ledarskribenter i flera olika tidningar har tagit upp tråden om hotad äganderätt. Ett exempel på hur laddad frågan om ESO-rapporten blivit är att Land Skogsbruk nyligen hade som huvudnyhet att Nilsson var olämplig som författare till rapporten eftersom han dels är en debattör med miljöprofil och dels tidigare varit verksam i Naturskyddsföreningen.

Debatt om viktiga frågor är alltid bra, men när engagemanget och känslorna är mycket starka riskerar debatten att begränsa synfältet. Det är precis vad som hänt den här gången. Nilssons rapport utmynnar visserligen i en analys med slutsatser som verkligen kan ifrågasättas. Men de frågor han ställer är utmärkta och angelägna. Jag tänker främst på två exempel:

  • För det första: Nilsson skriver att ett skäl till svårigheterna att nå miljömålet Levande skogar är att det fortfarande, 20 år efter att målet slogs fast, endast har formulerats i form av allmänna, poetiska termer och som kortsiktiga del- eller etappmål. Han menar vidare att det är dags för politiken att svara på frågan: ”Hur ser det svenska skogslandskapet ut när målet är uppnått?” Med den formuleringen adresserar Nilsson också andra viktiga aspekter som betydelsen av att målet är tydligt, att utvecklingen går att mäta och – som en konsekvens av det – att de som berörs av målet också kan känna sig delaktiga och därmed vara med och påverka utvecklingen. Uppfattningen att ”målet inte går att nå” riskerar i dag att bli förödande för miljömålsarbetet.
  • För det andra: Hela rapporten bygger på frågeställningen om hur arbetet med att nå Levande skogar kan göras mer kostnadseffektivt. Och det är förstås ett självklart anslag. Ingen vill väl att naturvårdsarbetet inte ska vara effektivt? I det avseendet skiljer sig inte naturvårdsarbetet från andra åtgärder i skogen som skogsvård eller avverkning.

Nilssons rapport må ha innehållit analyser och slutsatser som är kontroversiella, utmanande, bristfälliga eller direkt felaktiga. Men det vore olyckligt om de frågor han ställer kommer bort i debatten om hans analyser och förslag. Vi behöver en bra debatt om skogen och då kan vi inte döda viktiga frågor bara för att vi inte tycker om de svar som föreslagits.