Skogen

En spade är en spade – prata om betesskadorna med dess rätta namn

ÄlgDen svenska skogspolitiken vilar på jämställda produktions- och miljömål. Så har det varit i 25 år nu. För miljödelen av skogspolitiken finns det miljökvalitetsmål (Levande skogar) med etappmål och så kallade preciseringar. För skogsproduktionen saknas nästan helt motsvarande detaljerade ambitioner från samhällets sida. Det är kanske naturligt eftersom markägaren har stor grad av frihet i skötseln av sin skog. Frånsett kraven på att få upp ny skog efter avverkningen, se till så att skogen inte är för gles och att minska risken för angrepp av skadeinsekter genom att ta bort färska, döda barrträd så får markägaren i stort sett göra som hen vill.

Det hindrar inte att frågor om hur skogsproduktionen kan öka är utomordentligt viktiga när Sverige ska utvecklas mot ett fossilfritt samhälle, en bioekonomi. Därför initierade Skogsstyrelsen under våren 2017 en samverkansprocess om skogsproduktion för att ta fram ett tydligt ställningstagande kring skogsproduktion. En process där representanter från främst skogsbruk men också andra intressen tillsammans funderar över konkreta förslag som kan öka tillväxten. Resultatet av samverkansprocessens arbete så här långt – rapporten Skogsskötsel med nya möjligheter – blev klar i mitten av november och är nu ute på remiss.

I rapporten listas tretton insatsområden för en ökad skogsproduktion med förslag på åtgärder. I arbetet har en ökad produktion vävts samman med andra samhällsmål som till exempel de nationella miljömålen och de globala målen för hållbar utveckling. Totalt har gruppen gjort 540 bedömningar av hur förslagen påverkar andra samhällsmål.

Efter att rapporten publicerats och gått ut på remiss har debatten i media varit omfattande och det har nästan helt handlat om förslaget att kraftigt sänka klövviltstammarnas numerär. Företrädare för Svenska Jägareförbundet har talat om ”Skogsstyrelsens korståg mot älgen” och att ”Nationalsymbolen älgen ska offras på granplantagens altare”. Jägarnas riksförbund har uttryckt sig mer positivt om rapporten och menar att betestrycket på många håll är för högt och behöver minskas.

Det uppskruvade tonläget är olyckligt av minst två skäl. Dels för att sänkta klövviltstammar är ett av många identifierade områden – rapporten handlar om så mycket mer än älgstammens storlek – och uppmärksamheten kring klövviltsfrågan gör att andra viktiga insatsområden riskerar att hamna i skymundan. Det andra skälet är att vi måste alla prata om problemet med dess rätta namn. Vi behöver se och erkänna att betestrycket i skogen generellt är oacceptabelt i hela landet. I dag är mer än varannan svensk ungtall betesskadad (ja, du läste rätt)! För att sätta Sveriges älgstam i ett internationellt perspektiv kan nämnas att Finland, som har likartade skogliga förutsättningar som Sverige, har en älgstam som inte ens är hälften så tät som den svenska. Ur det perspektivet är rapportens förslag om en kraftig sänkning av klövviltstammarnas inte särskilt uppseendeväckande.

Många gånger har jag förfärats inför kraftigt betesskadade bestånd. Det är så mycket engagemang och odlarmöda som går förlorad. Men det händer saker och ett viktigt steg mot en mer nyanserad syn på klövviltstammarna togs i somras när regeringen i strategin för det nationella skogsprogrammet slog fast att klövviltsstammarna behöver sänkas. Samtidigt verkar det fortfarande finnas ett slags beröringsskräck kring viltskadeproblematiken. Trots klövviltets omfattande påverkan på skogens fältskikt och för den biologiska mångfalden viktiga lövträdsarter som rönn, asp, sälg och ek, framhålls och diskuteras naturvårdsaspekterna kring betespåverkan främst av skogsnäringen. Var är miljörörelsen i den debatten?

Kanske håller samhällets syn på klövviltstammarnas storlek att förändras. Jag noterade att en av Skogsstyrelsens starkaste kritiker, ledarskribenten Marcus Åsling på Östersundposten, i en ledare som inleddes med orden ”Undertecknad är inte den som tar Skogsstyrelsen i försvar i första taget” lyfter rapporten om skogsproduktion och tar den i försvar. Debatten om alla förslagen från samverkansprocessen fortsätter och det är bra för det fortsatta arbetet. Men då måste vi också benämna svåra hinder för en effektiv produktion i skogen som ett problem. Ett oacceptabelt betestryck är inget annat än ett oacceptabelt betestryck. En spade är en spade.

Skogen

Döda inte ESO-rapportens viktiga frågor

Bäckravin Tabergs 33. Foto Michael EkstrandDen senaste tiden har uppmärksamheten varit stor kring ESO-rapporten Skydda Lagom, med undertiteln En ESO-rapport om miljömålet Levande skogar. ESO är Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi och sorterar under Finansdepartementet. ESO är därmed en tung instans och deras rapporter är viktiga underlag när framtida politik ska formas.

Några av de förslag som presenteras i rapporten är särskilt kontroversiella. Ett handlar om att markägare bör tåla att avstå en större del av intäkten från avverkning än vad dagens regelverk säger (det vill säga att toleranströskeln bör höjas för när pågående markanvändning avsevärt försvåras). Ett annat att koldioxidinlagring till följd av ökande virkesförråd i reservat bör användas för att lösa ersättningsfrågan genom att markägare tilldelas så kallade utsläppsrätter som de kan sälja. Ett tredje förslag säger att skogsnäringen bör bidra till finansieringen av reservat genom en ny naturvårdsavgift.

Med den intensiva debatt om äganderätt och avvägningar mellan produktionsmål och miljömål som just nu pågår var det inte särskilt oväntat att rapporten skulle bli kontroversiell. Författaren Magnus Nilsson fick följaktligen utstå osedvanligt hård kritik när rapporten presenterades vid ett fullsatt seminarium på Rosenbad. ”Ingen ESO-rapport har tidigare blivit så ifrågasatt”, sa ESO:s ordförande Hans Lindblad.

Jag var själv med i den panel som på scenen kommenterade och diskuterade rapporten och även jag var kritisk. Tanken att utsläppsrätter ska finansiera reservaten är ny och därför intressant, men inte färdigtänkt. Om ägare till reservat ska ersättas för den klimatnytta skogen gör genom kommande inlagring av koldioxid, går det då att motivera varför inte de markägare som aktivt brukar sin skog och på det sättet skapar klimatnytta också ska ersättas? Nilsson höll själv med om att det var en aspekt som han inte beaktat.

Den kritikstorm som började vid seminariet har sedan fortsatt. Ledarskribenter i flera olika tidningar har tagit upp tråden om hotad äganderätt. Ett exempel på hur laddad frågan om ESO-rapporten blivit är att Land Skogsbruk nyligen hade som huvudnyhet att Nilsson var olämplig som författare till rapporten eftersom han dels är en debattör med miljöprofil och dels tidigare varit verksam i Naturskyddsföreningen.

Debatt om viktiga frågor är alltid bra, men när engagemanget och känslorna är mycket starka riskerar debatten att begränsa synfältet. Det är precis vad som hänt den här gången. Nilssons rapport utmynnar visserligen i en analys med slutsatser som verkligen kan ifrågasättas. Men de frågor han ställer är utmärkta och angelägna. Jag tänker främst på två exempel:

  • För det första: Nilsson skriver att ett skäl till svårigheterna att nå miljömålet Levande skogar är att det fortfarande, 20 år efter att målet slogs fast, endast har formulerats i form av allmänna, poetiska termer och som kortsiktiga del- eller etappmål. Han menar vidare att det är dags för politiken att svara på frågan: ”Hur ser det svenska skogslandskapet ut när målet är uppnått?” Med den formuleringen adresserar Nilsson också andra viktiga aspekter som betydelsen av att målet är tydligt, att utvecklingen går att mäta och – som en konsekvens av det – att de som berörs av målet också kan känna sig delaktiga och därmed vara med och påverka utvecklingen. Uppfattningen att ”målet inte går att nå” riskerar i dag att bli förödande för miljömålsarbetet.
  • För det andra: Hela rapporten bygger på frågeställningen om hur arbetet med att nå Levande skogar kan göras mer kostnadseffektivt. Och det är förstås ett självklart anslag. Ingen vill väl att naturvårdsarbetet inte ska vara effektivt? I det avseendet skiljer sig inte naturvårdsarbetet från andra åtgärder i skogen som skogsvård eller avverkning.

Nilssons rapport må ha innehållit analyser och slutsatser som är kontroversiella, utmanande, bristfälliga eller direkt felaktiga. Men det vore olyckligt om de frågor han ställer kommer bort i debatten om hans analyser och förslag. Vi behöver en bra debatt om skogen och då kan vi inte döda viktiga frågor bara för att vi inte tycker om de svar som föreslagits.

Skogen

Dags att ta ansvar i nyckelbiotopsfrågan

Jag talade nyligen på Skogsindustriernas årliga Virkesforum och tog upp polariseringen i skogsdebatten och då särskilt kring nyckelbiotopsfrågan. Att det här med nyckelbiotoper är både svårt och laddat kan inte ha undgått någon men tyvärr har svårigheterna och laddningen tagit fokus från det faktum att själva konceptet med nyckelbiotoper är både genomtänkt och lyckat. Om detta har jag skrivit i ett tidigare blogginlägg.

Eftersom besökarna på Virkesforum i huvudsak kommer från skogsnäringen inriktade jag mig främst på hur skogsnäringens företrädare på olika sätt bidrar till polariseringen av nyckelbiotopsfrågan och mitt budskap var ganska enkelt: ”det här vill jag att ni ska sluta med”.

Skogsstyrelsen får från skogsnäringens företrädare ofta uppskattande kommentarer för att vi är tydliga med att nyckelbiotop inte är en skyddsform. Nyckelbiotop är inte samma sak som naturreservat eller biotopskydd. Trots det verkar framför allt skogsägarrörelsen mån om att beskriva nyckelbiotoper som just ”skyddad skog”. En vanlig typ av kommunikation det senaste året lyder: ”Staten klassar ett område som nyckelbiotop och tar därmed marken utan ersättning, det här är ett hot mot äganderätten.”

Jag har själv på olika sätt arbetat med nyckelbiotopsfrågan sedan mitten av 1990-talet och vet att det är en komplicerad fråga. Det är ingen tvekan om att Skogsstyrelsens arbete med nyckelbiotoper har stor betydelse för enskilda markägare. Bland annat därför är det viktigt att myndigheten gör ett bra jobb i nyckelbiotopsfrågan. Därför arbetar vi med att utveckla och förbättra metodiken, med att göra inventeringen mer objektiv, transparent och förutsägbar. Skogsstyrelsen har tveklöst del i den komplicerade situation som råder kring nyckelbiotoperna. Men vi är inte ensamma.

Jag förvånas därför över att flera aktörer har en förmåga att beskriva nyckelbiotopsfrågan som att man själva inte alls har någon del i dagens situation! Detta trots att man är certifierade och därmed faktiskt står bakom den standard som säger att nyckelbiotoper inte ska avverkas, med de konsekvenser det får för enskilda skogsägare.

Den något otydliga kommunikationen kanske beror på att frågan är så otroligt låst i certifieringen av ansvarsfullt skogsbruk, FSC? Faktum är att frågan om nyckelbiotoper är så låst att FSC-standarden inte ens tillämpar den nyckelbiotopsdefinition som gällt och tillämpats sedan 2003 (det vill säga de senaste 15 åren). Istället hänvisas till den definition och metodik som Skogsstyrelsen tillämpade från 1995.

Det är Skogsstyrelsen som avgör om ett område är en nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har samtidigt naturligtvis varken intresse av – eller möjlighet – att arbeta med parallella nyckelbiotopsdefinitioner (dagens och den gamla från 1995). Om vi ska ta ställning till om ett område är nyckelbiotop eller inte så tillämpar vi nu gällande definition – ingen annan.

Nyckelbiotopsinventeringen kom till före certifieringen. Från början var syftet okontroversiellt; Att tjäna som underlag för planering av naturvårdsarbete. Nyckelbiotopsfrågan skulle åter kunna bli mindre laddad än den är i dag. För det krävs mer av oss alla, att vi gör bättre ifrån oss än idag.

Vi inom Skogsstyrelsen jobbar för ökad acceptans för arbetssätten genom att utveckla och kvalitetssäkra inventeringen, för bättre kommunikation med markägare och för att erbjuda möjlighet till områdesskydd för de som har nyckelbiotopsrika brukningsenheter. Men en förutsättning för att lyckas är att alla parter i certifieringen har högre gemensamma ambitioner att faktiskt hantera frågan om nyckelbiotoper än att hänvisa till en definition som inte gällt på 15 år och att avsvära sig allt eget ansvar för den uppkomna situationen.

Jag önskar att skogsnäringen tillsammans med övriga intressenter fortsätter att delta aktivt i den pågående samverkansprocessen om nyckelbiotoper. Men framför allt önskar jag att FSC-certifieringens parter faktiskt löser frågan om vilken roll nyckelbiotoperna ska ha i certifierad skog. Vi i Skogsstyrelsen tar vårt ansvar, nu är det dags att aktörerna som styr FSC-certifieringen i svenska skogar gör det samma.

Skogen

Torra somrar brinner skogen

4-23-intrc3a3c692c3a2c2a5ngsvc3a3c692c3a2c2a4rdering_mikael-ekstrand.jpg

Torra somrar brinner skogen

Årets rekordvarma och rekordtorra sommar har präglats av skogsbränder. Totalt har uppskattningsvis 25 000 hektar skogsmark brunnit. Enbart de tre största bränderna har tillsammans omfattat mer än 15 000 hektar. Tack vare insatser, stöd och hårt arbete från räddningstjänst, markägare, frivilliga, myndigheter, utländska brandmän m.fl. har bränderna kunnat begränsas till 25 000 hektar. I alla fall så här långt. Sommaren är inte slut och det finns all anledning att fortsätta iaktta stor försiktighet i de marker som på många håll fortfarande är torra.

För de skogsägare som drabbats har bränderna varit fasansfulla och 25 000 hektar är i det perspektivet oerhört mycket. Samtidigt utgör den brända arealen inte mer än en promille av Sveriges skogsmark. Forskarna på SLU visade för många år sedan att i det av människan opåverkade skogslandskapet brann i genomsnitt en procent av skogsmarken varje år. Alltså 10 gånger så mycket som i år. I genomsnitt! Torra somrar är det alltså högst naturligt att skogen brinner. På den tid då människan saknade resurser (eller intresse) att släcka skogsbränder kunde arealerna bli mycket stora. Årets sommar påminner därför om vilken oerhörd påverkan skogsbränder har haft på de boreala skogar som täcker en stor del av vårt land. Inte undra på att spillkråkor är svarta!

När det var som intensivast i slutet av juli var det en del som ville skylla bränderna på hur skogsskötseln har format dagens skogar, och menade att det var skogsbrukets fel att det brann i skogen. Dessa anklagelser var inte bara ett obehagligt populistiskt inslag med dunkla syften i en skogsdebatt som redan innan var polariserad. De var dessutom direkt okunniga. Därför var det välgörande när brandforskare och skogshistoriker på SLU sakligt förklarade hur det förhåller sig med skogsbränder i Sverige.

Förutom de klimatiska förutsättningarna – riktiga torrsomrar har trots allt hittills varit ganska ovanliga i vårt land – så har Sverige i ett avseende mycket bättre förutsättningar än Ryssland, Kanada och USA som varje år drabbas av gigantiska skogsbränder. Genom det omfattande skogsbilvägnätet kan räddningstjänsten i Sverige snabbt nå fram till en brand. Vägarna fungerar dessutom som brandgator.

Allt vi gör i skogen kan vi som bekant göra bättre. Det gäller naturligtvis brandbekämpning också. Därför är det angeläget att utvärdera och dra erfarenheter av årets brandbekämpning. I det sammanhanget finns det tre aspekter som jag vill bidra med varav två är närmast självklara. Den första är att tidig upptäckt av en skogsbrand är avgörande för hur lätt eller svår den blir att släcka. Även en storbrand som måste bekämpas med italienska vattenbombplan hade kunnat släckas med några hinkar vatten om den upptäckts nog tidigt… Med den vetskapen och årets sommar i färskt minne går betydelsen av brandbevakningsflyget inte att överskatta.

Den andra aspekten är betydelsen av rejäla insatser i ett tidigt skede. Alla som kört fast med bilen vet vad jag menar. Det är lätt hänt att den första insatsen blir att sparka lite förstrött bakom det hjul som spinner med tanken att ”det borde väl ändå gå det här”. Sen slutar det med att man lyft bilen med domkraften och pallat under alla fyra hjulen innan man kommer loss. Det är likadant med skogsbränder: En helikopter med vattentunna kan snabbt och effektivt döda en liten brand. Kostnaden kan uppfattas som hög men är i förhållande till kostnaden för en potentiell storbrand försumbar. I efterhand är det lätt att ångra att inte helikoptern tillkallades omedelbart.

Den tredje aspekten handlar om värdet av kunskap och erfarenhet från naturvårdsbränningar. Även om det efter denna sommar kan verka okänsligt att tala om naturvårdsnyttan av bränder så är det ett faktum att ett stort antal arter av främst insekter är anpassade till eller direkt beroende av skogsbränder. Det hindrar förstås inte att vi ska göra allt vi kan för att släcka okontrollerade skogsbränder som hotar människoliv, bebyggelse eller stora ekonomiska värden. Men då måste vi istället se till att skogen kan brinna kontrollerat genom naturvårdsbränningar. Det kan låta farligt att tända på i skogen men idag finns stor kunskap och erfarenhet av kontrollerade bränder hos enskilda personer inom skogsbolag, Skogsstyrelsen, specialiserade bränningsentreprenörer och en del kommuners räddningstjänster. Det här är kunskaper som behöver utvecklas och spridas. Redan Joel Wretlind som under första halvan av 1900-talet utvecklade hyggesbränningen i trakterna av Malå i Lappland tryckte i sin skrift ”Nordsvensk hyggesbränning” från 1948 på att kunskap om hur skogsbrand beter sig och kan bekämpas är det bästa sättet att stärka brandberedskapen. Även om vi idag har tillgång till både helikoptrar och flygplan är Wretlinds slutsats fortfarande i högsta grad aktuell.

Skogen

Skogsdebatten har kört fast i skyttegravskrig

003ss188

Svensk skog debatteras flitigt just nu. Men hur konstruktiv är debatten?

Under alla år jag arbetat med frågor som rör skogen har debattvågorna sköljt fram stötvis. Ibland höga. Ibland som ett skvalp i strandkanten. Ofta har åsikterna som brutits i det skummande vattnet bidragit till en nödvändig utveckling. Just nu står frågor om hur skogen ska brukas och vilken miljöhänsyn som ska tas inom ramen för äganderätt och sektorsansvar högt på agendan. Det är bra med en frisk och bred debatt om svensk skog. Ja, det är till och med nödvändigt för att pröva argument, nya idéer och på sikt få till stånd förbättringar.

Tyvärr bidrar en stor del av den debatt som nu förs inte alls till detta. Och det tycks bara bli värre. Polariseringen tilltar där skyttegravarna nu är så djupa att de båda sidorna knappt ser varandra längre. Det är lika olyckligt när företrädare för miljörörelsen likställer avverkning med skövling och kallar ny uppväxande skog för trädåkrar, som när företrädare för skogsnäringen tycker att Skogsstyrelsen konfiskerar mark när myndigheten följer de lagar och regler som riksdagen beslutat om.

Att tonläget är högre än vanligt understryks av att nu även politiken tenderar att ta plats i skyttegravarna. Ett exempel är när tidigare landsbygdsministern Eskil Erlandsson nyligen i en artikel i Dagens Industri säger att Skogsstyrelsens myndighetsutövning ”präglas av ett allt för ensidigt miljöaktivistiskt perspektiv”. Skogen måste få ta plats även i den politiska debatten, det förtjänar den. Men svepande generaliseringar av denna typ har rimligen inget annat syfte än att plocka poäng hos de redan frälsta. Jag känner för övrigt inte igen mig i beskrivningen om ensidigt miljöaktivistiskt perspektiv. Bedömningarna våra skogskonsulenter gör i skogen varje dag utgår och ska utgå från den lagstiftning och den skogspolitik vi har att förhålla oss till.

Riksdagen har beslutat hur det ska gå till när skog ska skyddas i Sverige, hur markägare ska ersättas och hur mycket pengar som ska sättas av till det. Beslutar riksdagen – som när höstbudgeten klubbades – att vi ska genomföra en landsomfattande nyckelbiotopsinventering, ja, då gör vi det. Säger lagstiftningen att en markägare ska få 125 procent av skogens marknadsvärde vid formellt skydd, ja då får markägaren det. Beslutar riksdagen att ge oss en påse pengar till ersättningen, använder vi dem så långt de räcker.

Det som behöver redas ut tar vi tag i tillsammans med andra berörda myndigheter. Blir lagstiftningen otydlig eller motstridig så gör vi lagstiftaren uppmärksam på det. Ett exempel är Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets gemensamma skrivelse om behovet av att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Så agerar en myndighet som respekterar och följer riksdagens beslut.

Sverige och svensk skogsnäring står inför en rad utmaningar. Vi behöver ställa om till ett biobaserat samhälle genom ökad skogsproduktion med levande skogar. Hur ska vi då kunna öka virkesuttaget ur svensk skog samtidigt som miljöhänsynen förbättras? Vi vill ju få fler rapporter från forskare liknande den om att det går bra för skogens fåglar.

Då behöver vi hjälpas åt och vara konstruktiva, lägga förslag och idéer som för utvecklingen framåt. Det gäller såväl miljörörelse som skogsnäring och politik. Det är bättre att intressenterna möts med respekt för varandras roller och baserat på fakta diskuterar skogens framtid och då gärna inom ramen för den fortsatta skogsprogramsprocessen.

Om skyttegravarna istället grävs djupare är det till slut ingen som längre hör vad den andre säger i krigslarmet. Det ökar inte förtroendet för svensk skogssektor, varken i Sverige, Europa eller övriga världen.

Skogen

Har fåglarna upptäckt något som vi människor missat?

 

vinterfåglar

Har fåglarna upptäckt något som vi missat?

Under julhelgen har jag läst Fågelåret 2016, det vill säga SOF Birdlifes sammanställning över året i Sveriges fågelmarker. I årsboken som nyligen släppts finns bland annat resultatredovisningen från Svensk Fågeltaxering, ett landsomfattande arbete som leds av Lunds universitet. En av de inventeringsmetoder som använts är så kallade standardrutter, bestående av åtta kilometer långa kombinerade punkt- och linjetaxeringar systematiskt spridda över landet. På varje standardrutt räknar kunniga ornitologer de fåglar som ses eller hörs vid ett besök en tidig morgon under häckningssäsongen. Standardrutter har inventerats sedan 1996 och ger kunskap om storleken på svenska fågelbestånd och hur bestånden utvecklas. Sådan vetenskapligt baserad kunskap är alltid värdefull.

Den svenska skogspolitiken har legat fast sedan början på 1990-talet och bygger på två jämställda mål, ett produktionsmål och ett miljömål. Den svenska skogsbruksmodellen innebär naturhänsyn i olika skalor från lämnade kantzoner, hänsynsytor och naturvärdesträd, via frivilligt eller formellt skyddade skogar till stora naturreservat och nationalparker. Den modellen är en central del av skogspolitiken. Diskussionen om denna skogspolitik är nu intensivare än på många år med uppfattningar allt från att skogspolitiken fungerar bra till att den behöver revideras i grunden. Det kan inte vara lätt att vara politiker när synen på skogen och skogspolitiken varierar så mycket att det är svårt att tro att det är samma skogar och samma skogspolitik som vi pratar om!

Var kommer då fåglarna in i allt det här? Ja, fåglar är förstås en del av den biologiska mångfalden. De är dessutom lättidentifierade och svarar snabbt på förändringar i livsmiljön. Biologisk mångfald i skogen handlar visserligen om mycket mer än fåglar, men hur det går för skogens fåglar är trots allt en indikation på hur den svenska skogsbruksmodellen påverkar och kommer att påverka skogens biologiska mångfald.

Åter till resultaten från Svensk Fågeltaxering, hur går det för fåglarna i Sverige? Svaret beror på vilken miljö vi tittar på. Från 1998 och fram till 2016 så har antalet fågelpar minskat i odlingslandskapet, i fjällen, i sjöar och våtmarker samt marginellt också i kustmiljöer. I skogen har det däremot gått bra för fåglarna. Mot bakgrund av varningssignalerna om skogsbrukets negativa påverkan är resultaten från Svensk Fågeltaxering intressanta. Särskilt som det inte bara är skogslevande fåglar med små krav på skogarnas struktur det gått bra för. Även fågelarter som kräver mer strukturellt komplexa skogar har en positiv utvecklingstrend och för 13 utvalda arter är ökningen av antalet par sedan 1996 sammantaget cirka 24 procent.

Det framgår av rapporten att författarna är medvetna om det kontroversiella i att de presenterade resultaten inte stämmer med varningssignalerna om att skogens biologiska mångfald håller på att utarmas. Kanske är det erfarenheterna från de mycket starka reaktionerna för några år sedan när resultaten tydligt visade att det gick bra för landets tjädrar som gjort forskarna försiktiga. Författarna diskuterar följaktligen orsakerna till den positiva utvecklingen och menar att ökad naturvärdeskvalitet skulle kunna vara en förklaring, men skyndar sig också att trycka på att de positiva resultaten ”inte på något sätt är detsamma som att allt är frid och fröjd med vare sig skogens fåglar eller den biologiska mångfalden i skogen totalt sett”. De avslutar också artikeln med en ”kraftfull uppmaning att fortsätta det arbete som inleddes på 1990-talet med att förbättra skogsskötseln på ett sätt som möjliggör både en gynnsam bevarandestatus för den biologiska mångfalden i skogen och ett hållbart nyttjande av skogens resurser”.

Låt mig understryka att jag verkligen håller med forskarna i deras analys och uppmaning. Jag är övertygad om att allt vi gör i skogen i dag kan göras bättre, oavsett om det handlar om produktionsmålet eller miljömålet.

Men låt oss återvända en stund till fåglarnas positiva trend i skogen. Har fåglarna upptäckt något som vi människor missar och som saknas i den skogliga debatten? Varje år slutavverkas ungefär 200 000 hektar skogsmark i Sverige. Sedan början av 1990-talet – det är ungefär 25 år och fem miljoner hektar sedan – lämnas kantzoner, hänsynsytor, naturvärdesträd och trädgrupper på hyggena. Missar vi vilken betydelse detta har och kommer att få för fåglar och för övrig biologisk mångfald, särskilt när ny skog växer upp?

Inför Skogsstyrelsens aviserade uppdrag att uppdatera nyckelbiotopsinventeringen i landet har det framförts önskemål om att så kallade naturvärdeslokaler ska återbesökas eftersom de kan ha utvecklats till nyckelbiotoper under de 25 år som gått sedan den första inventeringen. Det är en högst relevant synpunkt eftersom naturvärden utvecklas och ofta förstärks över tid. Samtidigt inställer sig frågan om vilka naturvärden som kommer att utvecklas över tid i det skogslandskap som formats av de senaste 25 årens skogspolitik?

Det vet vi inte säkert ännu. Det vet inte skogens fåglar heller. Fåglarna bryr sig å andra sidan inte om hur vi människor argumenterar kring dagens skogsbruk eller hur skogslandskapet beskrivs. Fåglarna bryr sig om att skogen långsiktigt ger tillräckligt goda möjligheter till häckning och överlevnad. Fåglarna är i det avseendet mer objektiva än alla aktörer i skogsdebatten. Därför är det utomordentligt viktigt att Svensk Fågeltaxering fortsätter följa och redovisa hur det faktiskt går för skogens fåglar.

Skogen

Hyggesdebatten fast i 70-talet

Avverkning. Foto Michael EkstrandUnder det senaste halvåret har skogen debatterats flitigt i media. Det har ofta handlat om vilken skogsbruksmodell som är bäst i avvägningen mellan produktionsmål och miljömål, eller som kan bidra mest i kampen mot klimatförändringar.

De skogsbruksmodeller som jämförs är hyggesfritt skogsbruk och skogsbruk med hyggen. I både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har olika grupper av forskare argumenterat för och emot skogsbruk med hyggen med en dragning åt att forskare som själva inte arbetat med primärproduktion och kolbalanser i skogsekosystem argumenterar för hyggesfritt skogsbruk. Hans-Örjan Nordstedt – som slår fast att ”klimatet” inte är ett skäl att vara emot hyggen – konstaterar i Svenska Dagbladet samtidigt att det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk med hyggen påverkar biologisk mångfald och friluftsliv.

Och det har han förstås rätt i, det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk såväl med som utan hyggen kan utvecklas och förbättras. Men då behöver diskussionen utgå från hur det faktiskt ser ut idag, inte från förenklade bilder av något annat.

När jag för ett och ett halvt år sedan i P1:s Naturmorgon sa att: ”…hyggena faktiskt inte är kala längre, det var de på 50-, 60, och 70-talen, men numer lämnas det kvar rätt mycket träd” förvanskades det raskt till att ”det finns inga kalhyggen”. Det här kan verka som en detalj, men frågan är betydligt större än så.

Varje år slutavverkas i Sverige drygt 200 000 hektar. Sedan början på 1990-talet är de hyggen som tas upp inte kala på samma sätt som under decennierna närmast innan. Det innebär att de senaste 25 åren har ungefär 5 miljoner hektar av Sveriges skogsmark omformats till skogar som när de växer upp genomgående kommer att vara mer variationsrika än de 30-70 år gamla skogar vi möts av idag. Och varje år tillkommer ytterligare 200 000 hektar. Detta innebär en gradvis, storskalig och högst påtaglig påverkan på skogslandskapet, helt linje med den skogspolitik som gällt sedan 1990-talets början!

Allt det här tänkte jag på när jag plockade lingon på ett hygge för en tid sedan. Lingonen växte runt stubbarna på hygget där naturhänsyn i form av gamla träd, trädgrupper, kantzoner och hänsynsytor visade att det var ett modernt hygge. När tallplantorna och de naturligt föryngrade björkarna, granarna samt enstaka rönnar, aspar och sälgar så småningom vuxit upp kommer naturhänsynen att vara insprängd i den nya, unga skogen.

I skogsdebatten verkar detta ofta – medvetet eller omedvetet – förbises. I skogsdebatten talas hellre om ytterligheterna hyggesfritt skogsbruk respektive skogsbruk med (kala)hyggen. Allra mest tydligt blir detta när de två skogsbruksmodellerna ska illustreras i bild. Skogsbruk med hyggen representeras då som regel av en gammal bild på ett riktigt kalt hygge eller en modernare bild där bildvinkeln valts så att inte kantzoner, hänsynsyor och trädgrupper kommer med.

Om vi inte diskuterar och utvärderar värdet av den svenska skogsbruksmodellen som den faktiskt ser ut, hur ska den då kunna utvecklas och förbättras? Om vi inte känns vid den variation som naturhänsynen innebär. Om vi inte låtsas om att kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper, naturvärdesträd och lämnad död ved bidrar till att forma ett skogslandskap som är mer varierat. Om vi struntar i att dagens uppväxande ungskogar har bättre förutsättningar att rymma biologisk mångfald och upplevelsevärden än de som formades under 1950, -60, -70, och -80 talet. Varför ska vi då fortsätta på den vägen?

Jag är själv övertygad om att det vore djupt olyckligt om vi skulle växla över till en modell där skogen antingen undantogs helt från skogsbruk eller brukades med hyggen helt utan hänsyn i form av exempelvis kantzoner, hänsynsytor och trädgrupper.

I ett internationellt perspektiv är den svenska skogsbruksmodellen ett föredöme. Samtidigt både kan och behöver modellen utvecklas och förbättras. Om Sveriges skogsbruk ska kunna utvecklas och förbättras behöver debatten om skogens roll i klimatarbetet och om avvägningen mellan produktionsmål och miljömål utgå från hur skogsbruket ser ut idag, inte hur det såg ut för 30-70 år sedan.