Skogen

Dags att ta ansvar i nyckelbiotopsfrågan

Jag talade nyligen på Skogsindustriernas årliga Virkesforum och tog upp polariseringen i skogsdebatten och då särskilt kring nyckelbiotopsfrågan. Att det här med nyckelbiotoper är både svårt och laddat kan inte ha undgått någon men tyvärr har svårigheterna och laddningen tagit fokus från det faktum att själva konceptet med nyckelbiotoper är både genomtänkt och lyckat. Om detta har jag skrivit i ett tidigare blogginlägg.

Eftersom besökarna på Virkesforum i huvudsak kommer från skogsnäringen inriktade jag mig främst på hur skogsnäringens företrädare på olika sätt bidrar till polariseringen av nyckelbiotopsfrågan och mitt budskap var ganska enkelt: ”det här vill jag att ni ska sluta med”.

Skogsstyrelsen får från skogsnäringens företrädare ofta uppskattande kommentarer för att vi är tydliga med att nyckelbiotop inte är en skyddsform. Nyckelbiotop är inte samma sak som naturreservat eller biotopskydd. Trots det verkar framför allt skogsägarrörelsen mån om att beskriva nyckelbiotoper som just ”skyddad skog”. En vanlig typ av kommunikation det senaste året lyder: ”Staten klassar ett område som nyckelbiotop och tar därmed marken utan ersättning, det här är ett hot mot äganderätten.”

Jag har själv på olika sätt arbetat med nyckelbiotopsfrågan sedan mitten av 1990-talet och vet att det är en komplicerad fråga. Det är ingen tvekan om att Skogsstyrelsens arbete med nyckelbiotoper har stor betydelse för enskilda markägare. Bland annat därför är det viktigt att myndigheten gör ett bra jobb i nyckelbiotopsfrågan. Därför arbetar vi med att utveckla och förbättra metodiken, med att göra inventeringen mer objektiv, transparent och förutsägbar. Skogsstyrelsen har tveklöst del i den komplicerade situation som råder kring nyckelbiotoperna. Men vi är inte ensamma.

Jag förvånas därför över att flera aktörer har en förmåga att beskriva nyckelbiotopsfrågan som att man själva inte alls har någon del i dagens situation! Detta trots att man är certifierade och därmed faktiskt står bakom den standard som säger att nyckelbiotoper inte ska avverkas, med de konsekvenser det får för enskilda skogsägare.

Den något otydliga kommunikationen kanske beror på att frågan är så otroligt låst i certifieringen av ansvarsfullt skogsbruk, FSC? Faktum är att frågan om nyckelbiotoper är så låst att FSC-standarden inte ens tillämpar den nyckelbiotopsdefinition som gällt och tillämpats sedan 2003 (det vill säga de senaste 15 åren). Istället hänvisas till den definition och metodik som Skogsstyrelsen tillämpade från 1995.

Det är Skogsstyrelsen som avgör om ett område är en nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har samtidigt naturligtvis varken intresse av – eller möjlighet – att arbeta med parallella nyckelbiotopsdefinitioner (dagens och den gamla från 1995). Om vi ska ta ställning till om ett område är nyckelbiotop eller inte så tillämpar vi nu gällande definition – ingen annan.

Nyckelbiotopsinventeringen kom till före certifieringen. Från början var syftet okontroversiellt; Att tjäna som underlag för planering av naturvårdsarbete. Nyckelbiotopsfrågan skulle åter kunna bli mindre laddad än den är i dag. För det krävs mer av oss alla, att vi gör bättre ifrån oss än idag.

Vi inom Skogsstyrelsen jobbar för ökad acceptans för arbetssätten genom att utveckla och kvalitetssäkra inventeringen, för bättre kommunikation med markägare och för att erbjuda möjlighet till områdesskydd för de som har nyckelbiotopsrika brukningsenheter. Men en förutsättning för att lyckas är att alla parter i certifieringen har högre gemensamma ambitioner att faktiskt hantera frågan om nyckelbiotoper än att hänvisa till en definition som inte gällt på 15 år och att avsvära sig allt eget ansvar för den uppkomna situationen.

Jag önskar att skogsnäringen tillsammans med övriga intressenter fortsätter att delta aktivt i den pågående samverkansprocessen om nyckelbiotoper. Men framför allt önskar jag att FSC-certifieringens parter faktiskt löser frågan om vilken roll nyckelbiotoperna ska ha i certifierad skog. Vi i Skogsstyrelsen tar vårt ansvar, nu är det dags att aktörerna som styr FSC-certifieringen i svenska skogar gör det samma.

Skogen

Torra somrar brinner skogen

4-23-intrc3a3c692c3a2c2a5ngsvc3a3c692c3a2c2a4rdering_mikael-ekstrand.jpg

Torra somrar brinner skogen

Årets rekordvarma och rekordtorra sommar har präglats av skogsbränder. Totalt har uppskattningsvis 25 000 hektar skogsmark brunnit. Enbart de tre största bränderna har tillsammans omfattat mer än 15 000 hektar. Tack vare insatser, stöd och hårt arbete från räddningstjänst, markägare, frivilliga, myndigheter, utländska brandmän m.fl. har bränderna kunnat begränsas till 25 000 hektar. I alla fall så här långt. Sommaren är inte slut och det finns all anledning att fortsätta iaktta stor försiktighet i de marker som på många håll fortfarande är torra.

För de skogsägare som drabbats har bränderna varit fasansfulla och 25 000 hektar är i det perspektivet oerhört mycket. Samtidigt utgör den brända arealen inte mer än en promille av Sveriges skogsmark. Forskarna på SLU visade för många år sedan att i det av människan opåverkade skogslandskapet brann i genomsnitt en procent av skogsmarken varje år. Alltså 10 gånger så mycket som i år. I genomsnitt! Torra somrar är det alltså högst naturligt att skogen brinner. På den tid då människan saknade resurser (eller intresse) att släcka skogsbränder kunde arealerna bli mycket stora. Årets sommar påminner därför om vilken oerhörd påverkan skogsbränder har haft på de boreala skogar som täcker en stor del av vårt land. Inte undra på att spillkråkor är svarta!

När det var som intensivast i slutet av juli var det en del som ville skylla bränderna på hur skogsskötseln har format dagens skogar, och menade att det var skogsbrukets fel att det brann i skogen. Dessa anklagelser var inte bara ett obehagligt populistiskt inslag med dunkla syften i en skogsdebatt som redan innan var polariserad. De var dessutom direkt okunniga. Därför var det välgörande när brandforskare och skogshistoriker på SLU sakligt förklarade hur det förhåller sig med skogsbränder i Sverige.

Förutom de klimatiska förutsättningarna – riktiga torrsomrar har trots allt hittills varit ganska ovanliga i vårt land – så har Sverige i ett avseende mycket bättre förutsättningar än Ryssland, Kanada och USA som varje år drabbas av gigantiska skogsbränder. Genom det omfattande skogsbilvägnätet kan räddningstjänsten i Sverige snabbt nå fram till en brand. Vägarna fungerar dessutom som brandgator.

Allt vi gör i skogen kan vi som bekant göra bättre. Det gäller naturligtvis brandbekämpning också. Därför är det angeläget att utvärdera och dra erfarenheter av årets brandbekämpning. I det sammanhanget finns det tre aspekter som jag vill bidra med varav två är närmast självklara. Den första är att tidig upptäckt av en skogsbrand är avgörande för hur lätt eller svår den blir att släcka. Även en storbrand som måste bekämpas med italienska vattenbombplan hade kunnat släckas med några hinkar vatten om den upptäckts nog tidigt… Med den vetskapen och årets sommar i färskt minne går betydelsen av brandbevakningsflyget inte att överskatta.

Den andra aspekten är betydelsen av rejäla insatser i ett tidigt skede. Alla som kört fast med bilen vet vad jag menar. Det är lätt hänt att den första insatsen blir att sparka lite förstrött bakom det hjul som spinner med tanken att ”det borde väl ändå gå det här”. Sen slutar det med att man lyft bilen med domkraften och pallat under alla fyra hjulen innan man kommer loss. Det är likadant med skogsbränder: En helikopter med vattentunna kan snabbt och effektivt döda en liten brand. Kostnaden kan uppfattas som hög men är i förhållande till kostnaden för en potentiell storbrand försumbar. I efterhand är det lätt att ångra att inte helikoptern tillkallades omedelbart.

Den tredje aspekten handlar om värdet av kunskap och erfarenhet från naturvårdsbränningar. Även om det efter denna sommar kan verka okänsligt att tala om naturvårdsnyttan av bränder så är det ett faktum att ett stort antal arter av främst insekter är anpassade till eller direkt beroende av skogsbränder. Det hindrar förstås inte att vi ska göra allt vi kan för att släcka okontrollerade skogsbränder som hotar människoliv, bebyggelse eller stora ekonomiska värden. Men då måste vi istället se till att skogen kan brinna kontrollerat genom naturvårdsbränningar. Det kan låta farligt att tända på i skogen men idag finns stor kunskap och erfarenhet av kontrollerade bränder hos enskilda personer inom skogsbolag, Skogsstyrelsen, specialiserade bränningsentreprenörer och en del kommuners räddningstjänster. Det här är kunskaper som behöver utvecklas och spridas. Redan Joel Wretlind som under första halvan av 1900-talet utvecklade hyggesbränningen i trakterna av Malå i Lappland tryckte i sin skrift ”Nordsvensk hyggesbränning” från 1948 på att kunskap om hur skogsbrand beter sig och kan bekämpas är det bästa sättet att stärka brandberedskapen. Även om vi idag har tillgång till både helikoptrar och flygplan är Wretlinds slutsats fortfarande i högsta grad aktuell.

Skogen

Skogsdebatten har kört fast i skyttegravskrig

003ss188

Svensk skog debatteras flitigt just nu. Men hur konstruktiv är debatten?

Under alla år jag arbetat med frågor som rör skogen har debattvågorna sköljt fram stötvis. Ibland höga. Ibland som ett skvalp i strandkanten. Ofta har åsikterna som brutits i det skummande vattnet bidragit till en nödvändig utveckling. Just nu står frågor om hur skogen ska brukas och vilken miljöhänsyn som ska tas inom ramen för äganderätt och sektorsansvar högt på agendan. Det är bra med en frisk och bred debatt om svensk skog. Ja, det är till och med nödvändigt för att pröva argument, nya idéer och på sikt få till stånd förbättringar.

Tyvärr bidrar en stor del av den debatt som nu förs inte alls till detta. Och det tycks bara bli värre. Polariseringen tilltar där skyttegravarna nu är så djupa att de båda sidorna knappt ser varandra längre. Det är lika olyckligt när företrädare för miljörörelsen likställer avverkning med skövling och kallar ny uppväxande skog för trädåkrar, som när företrädare för skogsnäringen tycker att Skogsstyrelsen konfiskerar mark när myndigheten följer de lagar och regler som riksdagen beslutat om.

Att tonläget är högre än vanligt understryks av att nu även politiken tenderar att ta plats i skyttegravarna. Ett exempel är när tidigare landsbygdsministern Eskil Erlandsson nyligen i en artikel i Dagens Industri säger att Skogsstyrelsens myndighetsutövning ”präglas av ett allt för ensidigt miljöaktivistiskt perspektiv”. Skogen måste få ta plats även i den politiska debatten, det förtjänar den. Men svepande generaliseringar av denna typ har rimligen inget annat syfte än att plocka poäng hos de redan frälsta. Jag känner för övrigt inte igen mig i beskrivningen om ensidigt miljöaktivistiskt perspektiv. Bedömningarna våra skogskonsulenter gör i skogen varje dag utgår och ska utgå från den lagstiftning och den skogspolitik vi har att förhålla oss till.

Riksdagen har beslutat hur det ska gå till när skog ska skyddas i Sverige, hur markägare ska ersättas och hur mycket pengar som ska sättas av till det. Beslutar riksdagen – som när höstbudgeten klubbades – att vi ska genomföra en landsomfattande nyckelbiotopsinventering, ja, då gör vi det. Säger lagstiftningen att en markägare ska få 125 procent av skogens marknadsvärde vid formellt skydd, ja då får markägaren det. Beslutar riksdagen att ge oss en påse pengar till ersättningen, använder vi dem så långt de räcker.

Det som behöver redas ut tar vi tag i tillsammans med andra berörda myndigheter. Blir lagstiftningen otydlig eller motstridig så gör vi lagstiftaren uppmärksam på det. Ett exempel är Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets gemensamma skrivelse om behovet av att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Så agerar en myndighet som respekterar och följer riksdagens beslut.

Sverige och svensk skogsnäring står inför en rad utmaningar. Vi behöver ställa om till ett biobaserat samhälle genom ökad skogsproduktion med levande skogar. Hur ska vi då kunna öka virkesuttaget ur svensk skog samtidigt som miljöhänsynen förbättras? Vi vill ju få fler rapporter från forskare liknande den om att det går bra för skogens fåglar.

Då behöver vi hjälpas åt och vara konstruktiva, lägga förslag och idéer som för utvecklingen framåt. Det gäller såväl miljörörelse som skogsnäring och politik. Det är bättre att intressenterna möts med respekt för varandras roller och baserat på fakta diskuterar skogens framtid och då gärna inom ramen för den fortsatta skogsprogramsprocessen.

Om skyttegravarna istället grävs djupare är det till slut ingen som längre hör vad den andre säger i krigslarmet. Det ökar inte förtroendet för svensk skogssektor, varken i Sverige, Europa eller övriga världen.

Skogen

Har fåglarna upptäckt något som vi människor missat?

 

vinterfåglar

Har fåglarna upptäckt något som vi missat?

Under julhelgen har jag läst Fågelåret 2016, det vill säga SOF Birdlifes sammanställning över året i Sveriges fågelmarker. I årsboken som nyligen släppts finns bland annat resultatredovisningen från Svensk Fågeltaxering, ett landsomfattande arbete som leds av Lunds universitet. En av de inventeringsmetoder som använts är så kallade standardrutter, bestående av åtta kilometer långa kombinerade punkt- och linjetaxeringar systematiskt spridda över landet. På varje standardrutt räknar kunniga ornitologer de fåglar som ses eller hörs vid ett besök en tidig morgon under häckningssäsongen. Standardrutter har inventerats sedan 1996 och ger kunskap om storleken på svenska fågelbestånd och hur bestånden utvecklas. Sådan vetenskapligt baserad kunskap är alltid värdefull.

Den svenska skogspolitiken har legat fast sedan början på 1990-talet och bygger på två jämställda mål, ett produktionsmål och ett miljömål. Den svenska skogsbruksmodellen innebär naturhänsyn i olika skalor från lämnade kantzoner, hänsynsytor och naturvärdesträd, via frivilligt eller formellt skyddade skogar till stora naturreservat och nationalparker. Den modellen är en central del av skogspolitiken. Diskussionen om denna skogspolitik är nu intensivare än på många år med uppfattningar allt från att skogspolitiken fungerar bra till att den behöver revideras i grunden. Det kan inte vara lätt att vara politiker när synen på skogen och skogspolitiken varierar så mycket att det är svårt att tro att det är samma skogar och samma skogspolitik som vi pratar om!

Var kommer då fåglarna in i allt det här? Ja, fåglar är förstås en del av den biologiska mångfalden. De är dessutom lättidentifierade och svarar snabbt på förändringar i livsmiljön. Biologisk mångfald i skogen handlar visserligen om mycket mer än fåglar, men hur det går för skogens fåglar är trots allt en indikation på hur den svenska skogsbruksmodellen påverkar och kommer att påverka skogens biologiska mångfald.

Åter till resultaten från Svensk Fågeltaxering, hur går det för fåglarna i Sverige? Svaret beror på vilken miljö vi tittar på. Från 1998 och fram till 2016 så har antalet fågelpar minskat i odlingslandskapet, i fjällen, i sjöar och våtmarker samt marginellt också i kustmiljöer. I skogen har det däremot gått bra för fåglarna. Mot bakgrund av varningssignalerna om skogsbrukets negativa påverkan är resultaten från Svensk Fågeltaxering intressanta. Särskilt som det inte bara är skogslevande fåglar med små krav på skogarnas struktur det gått bra för. Även fågelarter som kräver mer strukturellt komplexa skogar har en positiv utvecklingstrend och för 13 utvalda arter är ökningen av antalet par sedan 1996 sammantaget cirka 24 procent.

Det framgår av rapporten att författarna är medvetna om det kontroversiella i att de presenterade resultaten inte stämmer med varningssignalerna om att skogens biologiska mångfald håller på att utarmas. Kanske är det erfarenheterna från de mycket starka reaktionerna för några år sedan när resultaten tydligt visade att det gick bra för landets tjädrar som gjort forskarna försiktiga. Författarna diskuterar följaktligen orsakerna till den positiva utvecklingen och menar att ökad naturvärdeskvalitet skulle kunna vara en förklaring, men skyndar sig också att trycka på att de positiva resultaten ”inte på något sätt är detsamma som att allt är frid och fröjd med vare sig skogens fåglar eller den biologiska mångfalden i skogen totalt sett”. De avslutar också artikeln med en ”kraftfull uppmaning att fortsätta det arbete som inleddes på 1990-talet med att förbättra skogsskötseln på ett sätt som möjliggör både en gynnsam bevarandestatus för den biologiska mångfalden i skogen och ett hållbart nyttjande av skogens resurser”.

Låt mig understryka att jag verkligen håller med forskarna i deras analys och uppmaning. Jag är övertygad om att allt vi gör i skogen i dag kan göras bättre, oavsett om det handlar om produktionsmålet eller miljömålet.

Men låt oss återvända en stund till fåglarnas positiva trend i skogen. Har fåglarna upptäckt något som vi människor missar och som saknas i den skogliga debatten? Varje år slutavverkas ungefär 200 000 hektar skogsmark i Sverige. Sedan början av 1990-talet – det är ungefär 25 år och fem miljoner hektar sedan – lämnas kantzoner, hänsynsytor, naturvärdesträd och trädgrupper på hyggena. Missar vi vilken betydelse detta har och kommer att få för fåglar och för övrig biologisk mångfald, särskilt när ny skog växer upp?

Inför Skogsstyrelsens aviserade uppdrag att uppdatera nyckelbiotopsinventeringen i landet har det framförts önskemål om att så kallade naturvärdeslokaler ska återbesökas eftersom de kan ha utvecklats till nyckelbiotoper under de 25 år som gått sedan den första inventeringen. Det är en högst relevant synpunkt eftersom naturvärden utvecklas och ofta förstärks över tid. Samtidigt inställer sig frågan om vilka naturvärden som kommer att utvecklas över tid i det skogslandskap som formats av de senaste 25 årens skogspolitik?

Det vet vi inte säkert ännu. Det vet inte skogens fåglar heller. Fåglarna bryr sig å andra sidan inte om hur vi människor argumenterar kring dagens skogsbruk eller hur skogslandskapet beskrivs. Fåglarna bryr sig om att skogen långsiktigt ger tillräckligt goda möjligheter till häckning och överlevnad. Fåglarna är i det avseendet mer objektiva än alla aktörer i skogsdebatten. Därför är det utomordentligt viktigt att Svensk Fågeltaxering fortsätter följa och redovisa hur det faktiskt går för skogens fåglar.

Skogen

Hyggesdebatten fast i 70-talet

Avverkning. Foto Michael EkstrandUnder det senaste halvåret har skogen debatterats flitigt i media. Det har ofta handlat om vilken skogsbruksmodell som är bäst i avvägningen mellan produktionsmål och miljömål, eller som kan bidra mest i kampen mot klimatförändringar.

De skogsbruksmodeller som jämförs är hyggesfritt skogsbruk och skogsbruk med hyggen. I både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har olika grupper av forskare argumenterat för och emot skogsbruk med hyggen med en dragning åt att forskare som själva inte arbetat med primärproduktion och kolbalanser i skogsekosystem argumenterar för hyggesfritt skogsbruk. Hans-Örjan Nordstedt – som slår fast att ”klimatet” inte är ett skäl att vara emot hyggen – konstaterar i Svenska Dagbladet samtidigt att det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk med hyggen påverkar biologisk mångfald och friluftsliv.

Och det har han förstås rätt i, det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk såväl med som utan hyggen kan utvecklas och förbättras. Men då behöver diskussionen utgå från hur det faktiskt ser ut idag, inte från förenklade bilder av något annat.

När jag för ett och ett halvt år sedan i P1:s Naturmorgon sa att: ”…hyggena faktiskt inte är kala längre, det var de på 50-, 60, och 70-talen, men numer lämnas det kvar rätt mycket träd” förvanskades det raskt till att ”det finns inga kalhyggen”. Det här kan verka som en detalj, men frågan är betydligt större än så.

Varje år slutavverkas i Sverige drygt 200 000 hektar. Sedan början på 1990-talet är de hyggen som tas upp inte kala på samma sätt som under decennierna närmast innan. Det innebär att de senaste 25 åren har ungefär 5 miljoner hektar av Sveriges skogsmark omformats till skogar som när de växer upp genomgående kommer att vara mer variationsrika än de 30-70 år gamla skogar vi möts av idag. Och varje år tillkommer ytterligare 200 000 hektar. Detta innebär en gradvis, storskalig och högst påtaglig påverkan på skogslandskapet, helt linje med den skogspolitik som gällt sedan 1990-talets början!

Allt det här tänkte jag på när jag plockade lingon på ett hygge för en tid sedan. Lingonen växte runt stubbarna på hygget där naturhänsyn i form av gamla träd, trädgrupper, kantzoner och hänsynsytor visade att det var ett modernt hygge. När tallplantorna och de naturligt föryngrade björkarna, granarna samt enstaka rönnar, aspar och sälgar så småningom vuxit upp kommer naturhänsynen att vara insprängd i den nya, unga skogen.

I skogsdebatten verkar detta ofta – medvetet eller omedvetet – förbises. I skogsdebatten talas hellre om ytterligheterna hyggesfritt skogsbruk respektive skogsbruk med (kala)hyggen. Allra mest tydligt blir detta när de två skogsbruksmodellerna ska illustreras i bild. Skogsbruk med hyggen representeras då som regel av en gammal bild på ett riktigt kalt hygge eller en modernare bild där bildvinkeln valts så att inte kantzoner, hänsynsyor och trädgrupper kommer med.

Om vi inte diskuterar och utvärderar värdet av den svenska skogsbruksmodellen som den faktiskt ser ut, hur ska den då kunna utvecklas och förbättras? Om vi inte känns vid den variation som naturhänsynen innebär. Om vi inte låtsas om att kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper, naturvärdesträd och lämnad död ved bidrar till att forma ett skogslandskap som är mer varierat. Om vi struntar i att dagens uppväxande ungskogar har bättre förutsättningar att rymma biologisk mångfald och upplevelsevärden än de som formades under 1950, -60, -70, och -80 talet. Varför ska vi då fortsätta på den vägen?

Jag är själv övertygad om att det vore djupt olyckligt om vi skulle växla över till en modell där skogen antingen undantogs helt från skogsbruk eller brukades med hyggen helt utan hänsyn i form av exempelvis kantzoner, hänsynsytor och trädgrupper.

I ett internationellt perspektiv är den svenska skogsbruksmodellen ett föredöme. Samtidigt både kan och behöver modellen utvecklas och förbättras. Om Sveriges skogsbruk ska kunna utvecklas och förbättras behöver debatten om skogens roll i klimatarbetet och om avvägningen mellan produktionsmål och miljömål utgå från hur skogsbruket ser ut idag, inte hur det såg ut för 30-70 år sedan.

Skogen

Så här borde fler hyggen se ut

Kalhygge

Bilden är tagen i slutet av juli i ett område i Norrbotten där mjölkörten färgar hyggen rosa samtidigt som rönn, sälg och asp är självklara inslag. Dessutom går där utmärkt att återbeskoga med tall.

En av de allra största utmaningarna i skogen är det mycket kraftiga betestrycket från klövvilt. Den klövviltstam som växt fram från senare delen av 1900-talet är sannolikt större än någonsin tidigare i historisk tid och påverkan på skogen är dramatisk. Skogsstyrelsen har i flera debattartiklar under sommaren påtalat den ohållbara situationen och som vanligt när frågan om balansen mellan betesskador och klövviltstammarnas storlek lyfts så finns det olika uppfattningar; Om själva sakförhållandena, om vad som är rimligt, om vad det får kosta, om vem som bär ansvaret och om vad som behöver göras.

Jag befarar att debatten – som helt säkert kommer att fortsätta – i tilltagande grad ska präglas av det nya naturtillstånd som håller på att etableras. Dels i skogen men också i medvetandet hos många som äger skog, arbetar med skog eller vistas i skogen. Med nytt naturtillstånd menar jag den situation där skogen i stor utsträckning saknar betesbegärliga örter i fältskiktet och där trädslag som rönn, asp, sälg och ek saknas eller är hårt nedbetade. Vi riskerar att glömma att vegetationen på hyggen vid rätt förutsättningar och ett mer normalt betestryck närmast exploderar något år efter avverkningen.

Titta på bilden här ovan! På detta relativt nyupptagna hygge breder ett hav av mjölkört ut sig och det finns gott om hallon och rönnplantor. När såg du som exempelvis bor i Sörmland, Småland eller någon annanstans i Götaland senast ett hygge som detta (ett hygge som då inte hägnats förstås)? I dag är det här en bild som är mycket ovanlig i en stor del av landet och så har det varit under ett par decennier nu. Det är därför jag är rädd att vår uppfattning om vad som är normal betespåverkan gradvis håller på att förändras.

Spelar det då någon roll? Skogen har väl alltid förändrats? Min uppfattning är att det i allra högsta grad spelar roll och att det här är en av skogssektorns allra viktigaste frågor. Förutom de negativa ekonomiska konsekvenserna av skador och nedsatt tillväxt i tallbestånd bidrar betestrycket till att markägarna på många platser i landet väljer att plantera gran – som endast undantagsvis betas av klövvilt – inte bara på marker där tall är ett likvärdigt alternativ utan även på marker där tall vid normalt betestryck växer betydligt bättre. Dessutom utarmas skogarna på sikt genom att vuxna, trädbildande individer av rönn, asp, sälg och ek över stora områden riskerar att bli ovanliga eller saknas med betydande negativa konsekvenser för biologisk mångfald.

Att skogsbruket påverkar skogen är känt för många. Det är något som vi som arbetar med skog systematiskt strävar efter att balansera. Men, att vilt levande hjortdjur både har en stor direkt och indirekt påverkan på skogens sammansättning av olika trädslag är inte lika känt. Det förefaller tyvärr också som många verkar vilja blunda för detta.

Det här är en av våra största utmaningar. Fler hyggen i Sverige borde ha en vegetation som hygget på bilden!

Skogen

Måla skogen i fler färger – och tjäna på det

skog

De som äger skog vill sköta den på ett bra sätt. Vad som menas med ”bra” varierar förstås mellan olika skogsägare, liksom intresse och engagemang.

Förra veckan besökte jag en skogsägare med osedvanligt starkt intresse av att sköta sin skog. På fastigheten fanns allt från virkesrika granbestånd med hög tillväxt och ekbestånd som stamkvistats för högsta värdetillväxt, till gamla hagmarker som restaurerades genom röjning. Ja, det var helt enkelt en fantastiskt varierande skog där hög och värdefull virkesproduktion varvades med naturvård och naturhänsyn.

På vägen hem tänkte jag att den besökta fastigheten på ett utmärkt sätt illustrerade vad Skogsstyrelsen just nu jobbar hårt med: att få en större variation i skogen och på så sätt få en bättre produktion.

Alla skogsägare har naturligtvis inte förutsättningar att ägna sig så mycket åt sin skog som den skogsägare jag besökte. Men jag tror att många kanske inte är medvetna om vilka möjligheter som finns att efter egen vilja och intresse variera inriktningen på skogens skötsel. Skogsvårdslagen medger ett stort mått av variation i skötseln och det är dessutom helt i linje med rådande skogspolitik.

Låt mig ta några exempel:

Om du vill ha en stor andel lövträd i din skog är det helt okej. Det kan du åstadkomma genom att lämna lövträd vid röjning och gallring. Kanske vill du anlägga ett rent lövbestånd? Det är också okej. Varför inte satsa på vårtbjörk eller kanske hybridasp om det är en nedlagd jordbruksmark som ska beskogas?

Om du bor på din fastighet och huset är omgivet av skog är det mycket möjligt att miljön närmast tomten är viktigare än skogens produktion av värdefullt virke. Vill du inte ha något hygge nära huset kanske du ska sköta skogen hyggesfritt. Eller också är utsikten ner mot en sjö så värdefull att skogen inte få bli för tät.

Kanske brinner du för produktionen av värdefullt virke och vill att fastigheten, när den en dag får en ny ägare, ska vara virkesrikare och värdefullare än när du blev ägare? Då gläds du antagligen vid synen av ett vackert tall- eller granbestånd som växer så det knakar. Det är också helt okej och i linje med skogspolitiken. I så fall bör du vara extra noga med markberedningen och välja bästa möjliga förädlade plantor när det ska återbeskogas – och du slarvar förstås inte med röjningen.

För precis som med så många andra områden i vårt samhälle blir det rikare om det målas med många färger. Vi vill inte ha en skog som är svart och vit av många skäl. På Skogsstyrelsens hemsida finns alla nyanser du behöver, det är bara att börja måla!

Du som äger en skog har stora möjligheter att sköta den på det sätt du vill. Gör det! Variationsrika skogar är till glädje och nytta för både människor, djur och andra organismer i skogen. Och framför allt för dig själv.