Skogen

Röj mera!

För närvarande sker mycket stora investeringar i svensk skogsindustri. Investeringarna redovisas på ett lättöverskådligt sätt i Danske banks nyhetsbrev Skog & Ekonomi. I nyhetsbrevet för författaren Johan Freij ett resonemang som leder fram till att prishöjningar på massaved är sannolika, åtminstone i delar av landet. Hur det blir med den saken får framtiden utvisa, för skogsägare är spekulationer om prishöjningar på virke alltid intressant läsning.

Men skogsägaren behöver inte passivt vänta eller hoppas på prishöjningar för att få bättre betalt för sin massaved. Det kan varje skogsägare ordna själv genom att se till så att ungskogen röjs. Oavsett om man röjer själv eller väljer att anlita en skogsvårdsentreprenör så är det en bra affär att röja.

I ett bestånd som har röjts har träden en betydligt högre genomsnittlig stamvolym är i ett oröjt bestånd. Eftersom stamvolymen är helt avgörande för kostnaden att gallra skogen (mätt i kronor per kubikmeter) blir nettot för skogsägaren betydligt större i ett välröjt än i ett oröjt bestånd. Särskilt om transportavståndet till avlägget vid bilväg är långt och skogen ligger långt från närmaste industri kan röjningen vara det som gör att skogsägaren överhuvudtaget får något netto alls när det blivit dags för gallring.

En seglivad uppfattning bland skogsutbildade är att ett bestånds totala tillväxt per hektar inte kan påverkas genom röjning. Och det stämmer om utgångsläget är ett trädslagsrent bestånd av exempelvis tall. Men om beståndet istället utgörs av den inte ovanliga kombinationen tall och glasbjörk – där de senare med sin snabba tillväxt de första åren riskerar att konkurrera ut tallen – så har en röjning utförd vid rätt tidpunkt stor betydelse för beståndets framtida tillväxt. I längden har tall nämligen en tillväxt som är överlägsen glasbjörkens.

Röjning innebär att skogsägaren tar initiativet och styr över beståndets framtida utveckling. Det ger möjligheter också ur miljösynpunkt. I den röjning jag själv utförde i sommar i Norrbottens kustland blev resultatet ett bestånd som domineras av tall och vårtbjörk, med inslag av gran, glasbjörk och – faktiskt – enstaka trädbildande gråalar, rönnar, sälgar och aspar. Trädslagsblandningen ger förutsättningar för högre naturvärden än vad som varit fallet om aspar, sälgar och rönnar saknats.

Röjningen är också viktig för skogens upplevelsevärden. En tät, oröjd ungskog är inte särskilt inbjudande annat än för riktiga skogsskötselnördar (som jag). Omedelbart efter röjningen gör riset på marken att det dessutom kan vara riktigt svårt att ta sig fram. Men efter några år, när riset tryckts ned och börjat förmultna är den röjda ungskogen i början på sin utveckling mot en allt mer strövvänlig skog.

Jag brukar lyfta fram att allt som görs i svenskt skogsbruk kan göras bättre. Röjningen är ett exempel på detta. En väl utförd röjning är egentligen bra ur alla perspektiv. Röj mera!

Läs mer om röjning på Skogsstyrelsens webbplats.

Skogen

Skogsbruket behöver mer av både stolthet och öppenhet

Sommaren 2016 går mot sitt slut och för många innebär det att semestern också är historia. Förutom möjlighet till avkoppling och tid till annat än jobbet ger ledigheten tid till eftertanke. Själv har jag ägnat en del tid åt en av mina favoritsysselsättningar – att röja. Under röjningspassen har jag funderat en del över skogsbruket och synen på skogsbruket. 

Skogsstyrelsen visar sedan början av året avverkningsanmälda områden på några av våra digitala kartor. Alla som läser debattsidorna i skogsmedia eller följer twitterflöden vet att detta har rört upp en hel del känslor. I fredags svarade Skogsstyrelsen genom min ställföreträdare Staffan Norin på en debattartikel i Skogsland. Jag har själv i en debattartikel i nättidningen Altinget tidigare motiverat beslutet att, trots kritiken från skogsägarorganisationerna, fortsätta med publiceringen av avverkningsanmälda områden. 

Svenskt skogsbruk är bra. I ett internationellt perspektiv är skogsbruket som det bedrivs i Sverige i de flesta avseenden ett riktigt föredöme. Det hindrar inte att allt vi gör i skogen idag kan och behöver göras bättre. Det gäller oavsett om vi talar om effektivitet, lönsamhet, naturhänsyn eller hänsyn till upplevelsevärden och är en naturlig del i den utveckling som behövs i skogsbruket precis som i all annan verksamhet. Under hösten kommer jag att återkomma i bloggen med konkreta exempel på vad Skogsstyrelsen ser behöver göras. 

Ofta tappas perspektivet att svensk skogsbruk i grunden är bra bort i diskussionen om skogen, inte minst när det handlar om hur skogsbruket kan och bör förbättras. Jag tycker att det är olyckligt. Skogsbrukets företrädare borde själva i större utsträckning än idag lyfta fram skogsbrukets samhällsnytta, klimatnytta, hur skogsbruket utvecklas, vilken hänsyn som tas till andra intressen et cetera. Om skogsbruket dessutom själva identifierar och beskriver brister i brukandet och vilka åtgärder som vidtas för att åstadkomma förbättringar skulle det stärka hela branschens trovärdighet. I förlängningen – vilket jag tror är viktigt – skulle det också bidra till ökad stolthet och mer självförtroende.   

Ett hygge är inget en skogsägare ska skämmas för. Om naturhänsynen är god, upplevelsevärden beaktats och avverkningen utförts utan skador på kulturmiljövärden eller körskador är hygget något skogsägaren kan och ska vara stolt över. Virket från hygget ger inkomst, bidrar till samhällsnytta och välfärd i största allmänhet och kan dessutom på olika sätt bidra till att ersätta produkter av kol eller olja. Skogsbruk är helt enkelt en viktig hörnsten i ett hållbart samhälle. 

Därför finner jag kritiken mot att avverkningsanmälda områden publiceras rätt defensiv. Öppenhet är i de allra flesta fall rätt. Man kan göra en jämförelse med en skogsbilväg. Det finns förvisso flera goda skäl att hålla vägbommen vid vägens början låst (exempelvis under tjällossningstid), men om syftet med den låsta bommen är att hindra eller den ideella naturvården eller allmänheten från att se hur skogsbruket bedrivs, ja då är man fel ute. 

Svenskt skogsbruk är något att vara stolt över. Mest stolta borde skogsbruket själva vara.

Skogen

Låt Almedalen fortsätta vara som en skogsexkursion

hermans blogg 160707

Från vänster: Anders Wijkman, Mårten Larsson, Sven-Erik Bucht, Johanna Sandahl, Eskil Erlandsson och Sverker Olofsson. Foto: Herman Sundqvist

Efter några intensiva dagar i Almedalen håller jag nu på att samla mina intryck. Jag har både medverkat i och lyssnat på en mängd seminarier. Många gånger har det varit riktigt bra. Som när Future Forests ordnade seminarier kring frågeställningar om skogens roll och betydelse för klimatarbetet.

I panelen till ett av seminarierna fanns Anders Wijkman – som nyligen levererat Miljömålsberedningens betänkande om en klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige, nuvarande landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och föregående landsbygdsministern Eskil Erlandsson, Johanna Sandahl från Naturskyddsföreningen samt Mårten Larsson från Skogsindustrierna. Diskussionen leddes skickligt av Sverker Olofsson, känd från tv som man brukar säga.

Deltagarna var överens om att vi måste lämna fossilsamhället och att skogen då har en självklar roll. Det påtalades också hur viktigt det är att vi i övriga Europa får respekt för att bruka skogen på ett hållbart sätt. På vårt sätt.

Med en skicklig moderator kan ett seminarium pendla från ganska skarp diskussion till avspänt samtal, där deltagarna ibland vågar sig ut på otrampade stigar eller – om man så vill – på tunn is. Det är bra. Även om den första tanken kanske inte var särskilt klok eller väl avvägd så kan den leda till något annat som i sin tur är nytt, spännande och klokt!

Det är därför jag tycker så bra om den fria diskussionen på en riktigt bra skogsexkursion. Efter mer än 20 år i exkursionsbranschen vet jag att takhöjden är högre utomhus (!) och att det finns en förlåtande attityd hos deltagarna när någon makthavare eller annan förirrar sig in en tankebana som inte riktigt håller.

Almedalen påminner lite om en gigantisk skogsexkursion. Ofta görs korta presentationer av intressanta resultat som sedan följs av samtal/diskussion. Och det är inte ovanligt att deltagarna ger sig ut på tunnare is än vad de skulle ha gjort i en debattartikel eller i en utfrågning i tv. Helt enkelt för att de inte förberett sig eller för att de dristat sig till att svara på något de inte riktigt behärskar. Helt enkelt för att de är i Almedalen.

Jag tror att det är bra. Därför är jag kluven till det omfattande twittrandet från alla seminarier. Om ett uttalande, som landade fel eller rent av var dumt omedelbart lyfts ur sitt seminariesammanhang och sprids som citat via Twitter är jag rädd att många talare i förlängningen blir försiktigare. Och visst vore det olyckligt om varje seminariedeltagare – eller deltagare på en skogsexkursion för den delen – bara skulle göra kommentarer som kändes som de passerat ett mediaträningsfilter innan? Hur intressant blir det då, och vilka nya spännande tankar kommer fram? Nu tycker jag naturligtvis inte att det borde vara förbjudet att twittra kommentarer och synpunkter. Men ovanstående kan ändå vara värt att tänka på.

Med dessa rader vill jag önska er alla en riktigt skön sommar så återkommer jag med bloggandet i augusti.

Skogen

Ge Skogsstyrelsens nya styrelse en chans

Idag inleder Skogsstyrelsens nya styrelse ett tvådagars möte. Jag skriver nya styrelse eftersom nyvalda ordföranden Marie Larsson-Stern är den enda av regeringen utsedda ledamoten som finns kvar från den styrelse som verkade under 2015.

Dag 1 ägnas åt en exkursion i trakten av Uppsala där skog och vilt, röjning samt Skogsstyrelsens e-tjänster står på programmet. Dag 2 håller vi till i Stockholm. På agendan står då bland annat ekonomisk uppföljning, internrevision och verksamhetsstrategi. Vi kommer också att möta representanter från Näringsdepartementet och statssekreterare Elisabeth Backteman.

Skogsstyrelsens styrelse är en styrelse med fullt ansvar och det är naturligtvis spännande med en nästan helt ny styrelse. Styrelsens sammansättning har varit föremål för mycket synpunkter och det har skrivits debattartiklar och ställts frågor i riksdagen till ansvarig minister. Ifrågasättandet och kritiken har stundtals varit hård.

Jag måste säga att jag är förundrad över detta. Som ledamot i Skogsstyrelsens styrelse arbetar man på regeringens uppdrag. När man kliver in i styrelserummet ska tidigare – och pågående – engagemang i andra organisationer och företag lämnas kvar utanför, oavsett om engagemanget handlat om Naturskyddsföreningen, Sveaskog, WWF, Norra skogsägarna eller något annat.

Den nya styrelsen har sammantaget en mycket bred kompetens, väl ägnad att förverkliga skogspolitikens jämställda mål om produktion och miljö. Jag tycker det är rimligt att den nya styrelsen ges möjlighet att komma igång med sitt viktiga arbete och inte diskvalificeras innan den ens hunnit hålla sitt första sammanträde.

Skogen

Nyckelbiotoper

001ss032.jpg,

Bäck . Foto Michael Ekstrand

Smaka på begreppet nyckelbiotop en stund. Kanske stiger blodtrycket en aning. I så fall är du inte ensam, de flesta i skogssektorn har en mer eller mindre stark uppfattning om nyckelbiotoper; Vad de betyder för skogens biologiska mångfald, hur de hanteras av skogsbruket, vad de betyder för markägarnas rådighet över sin skog, att det finns för många eller för få. Idag skrivs det motioner om nyckelbiotoper till skogsägarföreningars årsstämmor och fackpressen är fylld av artiklar och debattinlägg om nyckelbiotoper. Det är ingen tvekan om att nyckelbiotopsbegreppet engagerar. Det är heller ingen tvekan om att det i delar av landet och i vissa situationer är svårt att avgöra om en skog är nyckelbiotop eller inte, eller var nyckelbiotopen börjar och slutar.

I höstas startade Skogsstyrelsen efter avstämning i det Nationella sektorsrådet ett projekt som bland annat ska ge en lägesbeskrivning av hur olika aktörer ser på nyckelbiotoper. Det var ett mycket klokt initiativ (som togs före min tid) av Skogsstyrelsen att starta projektet. Resultatet kommer att utgöra ett viktigt underlag i arbetet med att skapa större samsyn om nyckelbiotoper och skogar som är särskilt värdefulla för biologisk mångfald.

Det är svårt och laddat det här med nyckelbiotoper. Tyvärr har svårigheterna och laddningen tagit fokus från det faktum att själva konceptet med nyckelbiotoper är både genomtänkt och lyckat. Genom en landsomfattande inventering av privat, bolagsägd och statligt ägd skogsmark har de skogar som är viktigast för den biologiska mångfalden i skogslandskapet kunnat identifieras. Inventeringen startades på 1990-talet och pågår i vissa avseenden fortfarande – det upptäcks hela tiden nya nyckelbiotoper. Den svenska nyckelbiotopsinventeringen är faktiskt en av världens största naturvärdesinventeringar.

Jag är övertygad om att vi i en framtid kommer att se tillbaka på nyckelbiotops-inventeringen som en både framsynt och viktig del i strävan att uppfylla skogspolitikens jämställda mål.

Min bild är att de ibland upprörda diskussionerna kring nyckelbiotoper inte handlar om konceptet att de skogar som har störst betydelse för biologisk mångfald identifieras. Det som rör upp känslor är snarare i vilken utsträckning nyckelbiotoper avverkas eller undantas från skogsbruk, gränsdragnings- och definitionsfrågor, äganderätt, rådighet och möjlighet till ekonomisk ersättning. Allt detta är naturligtvis oerhört viktiga frågor som måste hanteras på ett sätt som möts av bredare acceptans än vad fallet är idag. Det innebär dock inte att konceptet att identifiera de skogar som har störst betydelse för biologisk mångfald skulle vara fel. Snarare tvärtom. Nu när det stormar kring nyckelbiotoperna är det bra att påminna sig om det.

Och, vill du kommentera, så klicka bara på inläggets rubrik, så kommer du direkt till sidan där du kan tycka till.

 

Skogen

Allt kan göras bättre

Sälgar har stor betydelse för den biologiska mångfalden, inte minst för pollinerande insekter. Äldre sälgar av honkön (sälgen är tvåbyggare) blommar tidigt på våren med vackra gula blommor. Vid rätt väderlek kan betydelsen för pollinatörer vara direkt hörbar genom alla surrande humlor och bin. Särskilt äldre sälgar bör därför sparas och gynnas vid alla skogsbruksåtgärder. Men för att ge humlor, bin och alla andra arter som nyttjar sälgar bättre förutsättningar räcker det inte med att spara alla äldre sälgar. Det måste naturligtvis ges förutsättningar för nya äldre sälgar också!

Sedan jag kom till Skogsstyrelsen har jag upprepat budskapet att ”allt vi idag gör i skogen kan göras bättre”. Det kan låta lite klyschigt, men det är verkligen så jag ser det. Oavsett om vi talar om avverkningskostnader, tillvaratagande av virkets värde, hänsyn till kulturmiljöer, hänsyn till upplevelsevärden eller till naturvärden – till exempel i form av sälgar – så kan jobbet göras bättre.

Foto på en sälg. Foto: Herman Sundqvist

Sälgar har stor betydelse för den biologiska mångfalden.

Häromdagen såg jag ett sådant exempel. Alldeles intill allmän väg hade markägaren – eller den markägaren lejt för uppgiften – röjt i en ungskog. Beståndet är 5-6 meter högt och utgörs av tall, gran och björk, men har även ett påtagligt inslag av sälg och rönn i samma höjdintervall som övriga trädslag. Eftersom det finns sälg och rönn i sådan stor omfattning är det ett område där det råder en ovanligt god balans mellan betestryck från älg och annat klövvilt.

Många sälgar stod alldeles intill vägdiket och flera av dem hade likt den på bilden nedan gynnats på ett utmärkt sätt vid röjningen. Andra hade tyvärr sågats ner.

I bestånd tillsammans med snabbväxande tallar, granar och björkar har sälgarna svårt att hävda sig och ännu svårare att bygga ut en välutvecklad, vid krona. För att åstadkomma detta krävs att sälgarna ges rejält med utrymme vid röjning och gallring. När de står vid en väg- eller odlingskant är förutsättningarna gynnsamma eftersom en sida permanent kommer att vara fri från konkurrens från närstående träd utan att träd som är värdefullare ur virkesproduktionssynpunkt behöver tas bort. Möjligheterna att kombinera produktionsmål och miljömål är därför särskilt goda med ”vägkantssälgar”.

Den svenska skogsbruksmodellen innebär jämställda produktions- och miljömål där naturhänsyn tas i olika skalor allt från naturvärdesträd och hänsynsytor till stora naturreservat. Modellen har tillämpats sedan början av 1990-talet och kan naturligtvis utvecklas och förbättras på de allra flesta punkter. Hanteringen av unga sälgar är bara ett exempel. Allt vi gör i skogen idag kan göras bättre. 

Ps. Det är verkligen roligt att så många har kommenterat mitt första blogginlägg, fortsätt med det! Men tänk på att det är sakfrågor som ska debatteras, så avstå från personangrepp. Vill du kommentera detta blogginlägg, klicka på inläggets rubrik så kommer du till sidan där det går att lägga in kommentarer.

Skogen

Finns det kalhyggen?

003ss188

Det har nu gått drygt två månader sedan jag tillträdde som generaldirektör för Skogsstyrelsen och det har varit en händelserik tid. Mycket nytt att sätta sig in i och samtidigt fantastiskt stimulerande och roligt. Jag har blivit väl mottagen på myndigheten och ser verkligen fram mot de arbetsuppgifter som väntar.

Utanför myndigheten har mottagandet inte varit lika positivt i alla sammanhang. För några veckor sedan intervjuades jag som nytillträdd generaldirektör i Sveriges radios Naturmorgon. Intervjun blev i efterhand ordentligt uppmärksammad med beskrivningen att Skogsstyrelsen generaldirektör påstått att ”det inte finns några kalhyggen längre”. Under intervjun säger jag att ”…hyggena faktiskt inte är kala längre, det var de på 50-, 60, och 70-talen, men numer lämnas det kvar rätt mycket träd”. Efter intervjun har nätverket Skydda Skogen publicerat en film där delar av mitt citat ovan upprepas ett par gånger till bilder av hyggen som onekligen ser kala ut. I filmen som vänder sig till en internationell publik uppmanas till bojkott av svenska skogsprodukter. Du hittar filmen här.

Att dagens svenska hyggen i genomsnitt inte är kala på samma sätt som de var på 1950-, -60 och 70-talet är ett faktum. Under den tiden var generell hänsyn som kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper och naturvärdesträd nästan helt okända begrepp. Begreppet kalhygge – med betoning på ”kal” var under denna tid därför motiverat på ett annat sätt än idag. Samtidigt förstår jag förstås att ett hygge upplevs som kalt om man jämför med den skog som nyss växte där. Och det finns – tyvärr – exempel på avverkningar som inte är tillräckligt bra gjorda. Men i genomsnitt lämnas betydligt mer träd på dagens hyggen än vad som gjordes för 30-40 år sedan.

Jag har arbetat i skogssektorn i mer än 20 år och det här är inte första gången något jag sagt har förvanskats eller lyfts ur sitt sammanhang. I det avseendet innebär filmen inget nytt. Vad som är nytt är naturligtvis att jag nu är generaldirektör för Skogsstyrelsen. Kanske borde jag tänka mer på det och uttrycka mig försiktigare, undvika ämnen som kan bli kontroversiella och inte öppna för möjligheter att skapa filmer som den ovan nämnda?

Jag tror det vore en olycklig utveckling. Det är viktigt att Skogsstyrelsen uppfattas som en tydlig myndighet och då vill jag naturligtvis föregå med gott exempel genom att själv vara tydlig. Även om någon tar chansen att lyfta det jag sagt ur sitt sammanhang.

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik, så kommer du direkt till inlägget och kan kommentera det.