Skogen

Skogsdebatten har kört fast i skyttegravskrig

003ss188

Svensk skog debatteras flitigt just nu. Men hur konstruktiv är debatten?

Under alla år jag arbetat med frågor som rör skogen har debattvågorna sköljt fram stötvis. Ibland höga. Ibland som ett skvalp i strandkanten. Ofta har åsikterna som brutits i det skummande vattnet bidragit till en nödvändig utveckling. Just nu står frågor om hur skogen ska brukas och vilken miljöhänsyn som ska tas inom ramen för äganderätt och sektorsansvar högt på agendan. Det är bra med en frisk och bred debatt om svensk skog. Ja, det är till och med nödvändigt för att pröva argument, nya idéer och på sikt få till stånd förbättringar.

Tyvärr bidrar en stor del av den debatt som nu förs inte alls till detta. Och det tycks bara bli värre. Polariseringen tilltar där skyttegravarna nu är så djupa att de båda sidorna knappt ser varandra längre. Det är lika olyckligt när företrädare för miljörörelsen likställer avverkning med skövling och kallar ny uppväxande skog för trädåkrar, som när företrädare för skogsnäringen tycker att Skogsstyrelsen konfiskerar mark när myndigheten följer de lagar och regler som riksdagen beslutat om.

Att tonläget är högre än vanligt understryks av att nu även politiken tenderar att ta plats i skyttegravarna. Ett exempel är när tidigare landsbygdsministern Eskil Erlandsson nyligen i en artikel i Dagens Industri säger att Skogsstyrelsens myndighetsutövning ”präglas av ett allt för ensidigt miljöaktivistiskt perspektiv”. Skogen måste få ta plats även i den politiska debatten, det förtjänar den. Men svepande generaliseringar av denna typ har rimligen inget annat syfte än att plocka poäng hos de redan frälsta. Jag känner för övrigt inte igen mig i beskrivningen om ensidigt miljöaktivistiskt perspektiv. Bedömningarna våra skogskonsulenter gör i skogen varje dag utgår och ska utgå från den lagstiftning och den skogspolitik vi har att förhålla oss till.

Riksdagen har beslutat hur det ska gå till när skog ska skyddas i Sverige, hur markägare ska ersättas och hur mycket pengar som ska sättas av till det. Beslutar riksdagen – som när höstbudgeten klubbades – att vi ska genomföra en landsomfattande nyckelbiotopsinventering, ja, då gör vi det. Säger lagstiftningen att en markägare ska få 125 procent av skogens marknadsvärde vid formellt skydd, ja då får markägaren det. Beslutar riksdagen att ge oss en påse pengar till ersättningen, använder vi dem så långt de räcker.

Det som behöver redas ut tar vi tag i tillsammans med andra berörda myndigheter. Blir lagstiftningen otydlig eller motstridig så gör vi lagstiftaren uppmärksam på det. Ett exempel är Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets gemensamma skrivelse om behovet av att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Så agerar en myndighet som respekterar och följer riksdagens beslut.

Sverige och svensk skogsnäring står inför en rad utmaningar. Vi behöver ställa om till ett biobaserat samhälle genom ökad skogsproduktion med levande skogar. Hur ska vi då kunna öka virkesuttaget ur svensk skog samtidigt som miljöhänsynen förbättras? Vi vill ju få fler rapporter från forskare liknande den om att det går bra för skogens fåglar.

Då behöver vi hjälpas åt och vara konstruktiva, lägga förslag och idéer som för utvecklingen framåt. Det gäller såväl miljörörelse som skogsnäring och politik. Det är bättre att intressenterna möts med respekt för varandras roller och baserat på fakta diskuterar skogens framtid och då gärna inom ramen för den fortsatta skogsprogramsprocessen.

Om skyttegravarna istället grävs djupare är det till slut ingen som längre hör vad den andre säger i krigslarmet. Det ökar inte förtroendet för svensk skogssektor, varken i Sverige, Europa eller övriga världen.

Skogen

Har fåglarna upptäckt något som vi människor missat?

 

vinterfåglar

Har fåglarna upptäckt något som vi missat?

Under julhelgen har jag läst Fågelåret 2016, det vill säga SOF Birdlifes sammanställning över året i Sveriges fågelmarker. I årsboken som nyligen släppts finns bland annat resultatredovisningen från Svensk Fågeltaxering, ett landsomfattande arbete som leds av Lunds universitet. En av de inventeringsmetoder som använts är så kallade standardrutter, bestående av åtta kilometer långa kombinerade punkt- och linjetaxeringar systematiskt spridda över landet. På varje standardrutt räknar kunniga ornitologer de fåglar som ses eller hörs vid ett besök en tidig morgon under häckningssäsongen. Standardrutter har inventerats sedan 1996 och ger kunskap om storleken på svenska fågelbestånd och hur bestånden utvecklas. Sådan vetenskapligt baserad kunskap är alltid värdefull.

Den svenska skogspolitiken har legat fast sedan början på 1990-talet och bygger på två jämställda mål, ett produktionsmål och ett miljömål. Den svenska skogsbruksmodellen innebär naturhänsyn i olika skalor från lämnade kantzoner, hänsynsytor och naturvärdesträd, via frivilligt eller formellt skyddade skogar till stora naturreservat och nationalparker. Den modellen är en central del av skogspolitiken. Diskussionen om denna skogspolitik är nu intensivare än på många år med uppfattningar allt från att skogspolitiken fungerar bra till att den behöver revideras i grunden. Det kan inte vara lätt att vara politiker när synen på skogen och skogspolitiken varierar så mycket att det är svårt att tro att det är samma skogar och samma skogspolitik som vi pratar om!

Var kommer då fåglarna in i allt det här? Ja, fåglar är förstås en del av den biologiska mångfalden. De är dessutom lättidentifierade och svarar snabbt på förändringar i livsmiljön. Biologisk mångfald i skogen handlar visserligen om mycket mer än fåglar, men hur det går för skogens fåglar är trots allt en indikation på hur den svenska skogsbruksmodellen påverkar och kommer att påverka skogens biologiska mångfald.

Åter till resultaten från Svensk Fågeltaxering, hur går det för fåglarna i Sverige? Svaret beror på vilken miljö vi tittar på. Från 1998 och fram till 2016 så har antalet fågelpar minskat i odlingslandskapet, i fjällen, i sjöar och våtmarker samt marginellt också i kustmiljöer. I skogen har det däremot gått bra för fåglarna. Mot bakgrund av varningssignalerna om skogsbrukets negativa påverkan är resultaten från Svensk Fågeltaxering intressanta. Särskilt som det inte bara är skogslevande fåglar med små krav på skogarnas struktur det gått bra för. Även fågelarter som kräver mer strukturellt komplexa skogar har en positiv utvecklingstrend och för 13 utvalda arter är ökningen av antalet par sedan 1996 sammantaget cirka 24 procent.

Det framgår av rapporten att författarna är medvetna om det kontroversiella i att de presenterade resultaten inte stämmer med varningssignalerna om att skogens biologiska mångfald håller på att utarmas. Kanske är det erfarenheterna från de mycket starka reaktionerna för några år sedan när resultaten tydligt visade att det gick bra för landets tjädrar som gjort forskarna försiktiga. Författarna diskuterar följaktligen orsakerna till den positiva utvecklingen och menar att ökad naturvärdeskvalitet skulle kunna vara en förklaring, men skyndar sig också att trycka på att de positiva resultaten ”inte på något sätt är detsamma som att allt är frid och fröjd med vare sig skogens fåglar eller den biologiska mångfalden i skogen totalt sett”. De avslutar också artikeln med en ”kraftfull uppmaning att fortsätta det arbete som inleddes på 1990-talet med att förbättra skogsskötseln på ett sätt som möjliggör både en gynnsam bevarandestatus för den biologiska mångfalden i skogen och ett hållbart nyttjande av skogens resurser”.

Låt mig understryka att jag verkligen håller med forskarna i deras analys och uppmaning. Jag är övertygad om att allt vi gör i skogen i dag kan göras bättre, oavsett om det handlar om produktionsmålet eller miljömålet.

Men låt oss återvända en stund till fåglarnas positiva trend i skogen. Har fåglarna upptäckt något som vi människor missar och som saknas i den skogliga debatten? Varje år slutavverkas ungefär 200 000 hektar skogsmark i Sverige. Sedan början av 1990-talet – det är ungefär 25 år och fem miljoner hektar sedan – lämnas kantzoner, hänsynsytor, naturvärdesträd och trädgrupper på hyggena. Missar vi vilken betydelse detta har och kommer att få för fåglar och för övrig biologisk mångfald, särskilt när ny skog växer upp?

Inför Skogsstyrelsens aviserade uppdrag att uppdatera nyckelbiotopsinventeringen i landet har det framförts önskemål om att så kallade naturvärdeslokaler ska återbesökas eftersom de kan ha utvecklats till nyckelbiotoper under de 25 år som gått sedan den första inventeringen. Det är en högst relevant synpunkt eftersom naturvärden utvecklas och ofta förstärks över tid. Samtidigt inställer sig frågan om vilka naturvärden som kommer att utvecklas över tid i det skogslandskap som formats av de senaste 25 årens skogspolitik?

Det vet vi inte säkert ännu. Det vet inte skogens fåglar heller. Fåglarna bryr sig å andra sidan inte om hur vi människor argumenterar kring dagens skogsbruk eller hur skogslandskapet beskrivs. Fåglarna bryr sig om att skogen långsiktigt ger tillräckligt goda möjligheter till häckning och överlevnad. Fåglarna är i det avseendet mer objektiva än alla aktörer i skogsdebatten. Därför är det utomordentligt viktigt att Svensk Fågeltaxering fortsätter följa och redovisa hur det faktiskt går för skogens fåglar.

Skogen

Hyggesdebatten fast i 70-talet

Avverkning. Foto Michael EkstrandUnder det senaste halvåret har skogen debatterats flitigt i media. Det har ofta handlat om vilken skogsbruksmodell som är bäst i avvägningen mellan produktionsmål och miljömål, eller som kan bidra mest i kampen mot klimatförändringar.

De skogsbruksmodeller som jämförs är hyggesfritt skogsbruk och skogsbruk med hyggen. I både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har olika grupper av forskare argumenterat för och emot skogsbruk med hyggen med en dragning åt att forskare som själva inte arbetat med primärproduktion och kolbalanser i skogsekosystem argumenterar för hyggesfritt skogsbruk. Hans-Örjan Nordstedt – som slår fast att ”klimatet” inte är ett skäl att vara emot hyggen – konstaterar i Svenska Dagbladet samtidigt att det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk med hyggen påverkar biologisk mångfald och friluftsliv.

Och det har han förstås rätt i, det finns all anledning att diskutera hur skogsbruk såväl med som utan hyggen kan utvecklas och förbättras. Men då behöver diskussionen utgå från hur det faktiskt ser ut idag, inte från förenklade bilder av något annat.

När jag för ett och ett halvt år sedan i P1:s Naturmorgon sa att: ”…hyggena faktiskt inte är kala längre, det var de på 50-, 60, och 70-talen, men numer lämnas det kvar rätt mycket träd” förvanskades det raskt till att ”det finns inga kalhyggen”. Det här kan verka som en detalj, men frågan är betydligt större än så.

Varje år slutavverkas i Sverige drygt 200 000 hektar. Sedan början på 1990-talet är de hyggen som tas upp inte kala på samma sätt som under decennierna närmast innan. Det innebär att de senaste 25 åren har ungefär 5 miljoner hektar av Sveriges skogsmark omformats till skogar som när de växer upp genomgående kommer att vara mer variationsrika än de 30-70 år gamla skogar vi möts av idag. Och varje år tillkommer ytterligare 200 000 hektar. Detta innebär en gradvis, storskalig och högst påtaglig påverkan på skogslandskapet, helt linje med den skogspolitik som gällt sedan 1990-talets början!

Allt det här tänkte jag på när jag plockade lingon på ett hygge för en tid sedan. Lingonen växte runt stubbarna på hygget där naturhänsyn i form av gamla träd, trädgrupper, kantzoner och hänsynsytor visade att det var ett modernt hygge. När tallplantorna och de naturligt föryngrade björkarna, granarna samt enstaka rönnar, aspar och sälgar så småningom vuxit upp kommer naturhänsynen att vara insprängd i den nya, unga skogen.

I skogsdebatten verkar detta ofta – medvetet eller omedvetet – förbises. I skogsdebatten talas hellre om ytterligheterna hyggesfritt skogsbruk respektive skogsbruk med (kala)hyggen. Allra mest tydligt blir detta när de två skogsbruksmodellerna ska illustreras i bild. Skogsbruk med hyggen representeras då som regel av en gammal bild på ett riktigt kalt hygge eller en modernare bild där bildvinkeln valts så att inte kantzoner, hänsynsyor och trädgrupper kommer med.

Om vi inte diskuterar och utvärderar värdet av den svenska skogsbruksmodellen som den faktiskt ser ut, hur ska den då kunna utvecklas och förbättras? Om vi inte känns vid den variation som naturhänsynen innebär. Om vi inte låtsas om att kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper, naturvärdesträd och lämnad död ved bidrar till att forma ett skogslandskap som är mer varierat. Om vi struntar i att dagens uppväxande ungskogar har bättre förutsättningar att rymma biologisk mångfald och upplevelsevärden än de som formades under 1950, -60, -70, och -80 talet. Varför ska vi då fortsätta på den vägen?

Jag är själv övertygad om att det vore djupt olyckligt om vi skulle växla över till en modell där skogen antingen undantogs helt från skogsbruk eller brukades med hyggen helt utan hänsyn i form av exempelvis kantzoner, hänsynsytor och trädgrupper.

I ett internationellt perspektiv är den svenska skogsbruksmodellen ett föredöme. Samtidigt både kan och behöver modellen utvecklas och förbättras. Om Sveriges skogsbruk ska kunna utvecklas och förbättras behöver debatten om skogens roll i klimatarbetet och om avvägningen mellan produktionsmål och miljömål utgå från hur skogsbruket ser ut idag, inte hur det såg ut för 30-70 år sedan.

Skogen

Så här borde fler hyggen se ut

Kalhygge

Bilden är tagen i slutet av juli i ett område i Norrbotten där mjölkörten färgar hyggen rosa samtidigt som rönn, sälg och asp är självklara inslag. Dessutom går där utmärkt att återbeskoga med tall.

En av de allra största utmaningarna i skogen är det mycket kraftiga betestrycket från klövvilt. Den klövviltstam som växt fram från senare delen av 1900-talet är sannolikt större än någonsin tidigare i historisk tid och påverkan på skogen är dramatisk. Skogsstyrelsen har i flera debattartiklar under sommaren påtalat den ohållbara situationen och som vanligt när frågan om balansen mellan betesskador och klövviltstammarnas storlek lyfts så finns det olika uppfattningar; Om själva sakförhållandena, om vad som är rimligt, om vad det får kosta, om vem som bär ansvaret och om vad som behöver göras.

Jag befarar att debatten – som helt säkert kommer att fortsätta – i tilltagande grad ska präglas av det nya naturtillstånd som håller på att etableras. Dels i skogen men också i medvetandet hos många som äger skog, arbetar med skog eller vistas i skogen. Med nytt naturtillstånd menar jag den situation där skogen i stor utsträckning saknar betesbegärliga örter i fältskiktet och där trädslag som rönn, asp, sälg och ek saknas eller är hårt nedbetade. Vi riskerar att glömma att vegetationen på hyggen vid rätt förutsättningar och ett mer normalt betestryck närmast exploderar något år efter avverkningen.

Titta på bilden här ovan! På detta relativt nyupptagna hygge breder ett hav av mjölkört ut sig och det finns gott om hallon och rönnplantor. När såg du som exempelvis bor i Sörmland, Småland eller någon annanstans i Götaland senast ett hygge som detta (ett hygge som då inte hägnats förstås)? I dag är det här en bild som är mycket ovanlig i en stor del av landet och så har det varit under ett par decennier nu. Det är därför jag är rädd att vår uppfattning om vad som är normal betespåverkan gradvis håller på att förändras.

Spelar det då någon roll? Skogen har väl alltid förändrats? Min uppfattning är att det i allra högsta grad spelar roll och att det här är en av skogssektorns allra viktigaste frågor. Förutom de negativa ekonomiska konsekvenserna av skador och nedsatt tillväxt i tallbestånd bidrar betestrycket till att markägarna på många platser i landet väljer att plantera gran – som endast undantagsvis betas av klövvilt – inte bara på marker där tall är ett likvärdigt alternativ utan även på marker där tall vid normalt betestryck växer betydligt bättre. Dessutom utarmas skogarna på sikt genom att vuxna, trädbildande individer av rönn, asp, sälg och ek över stora områden riskerar att bli ovanliga eller saknas med betydande negativa konsekvenser för biologisk mångfald.

Att skogsbruket påverkar skogen är känt för många. Det är något som vi som arbetar med skog systematiskt strävar efter att balansera. Men, att vilt levande hjortdjur både har en stor direkt och indirekt påverkan på skogens sammansättning av olika trädslag är inte lika känt. Det förefaller tyvärr också som många verkar vilja blunda för detta.

Det här är en av våra största utmaningar. Fler hyggen i Sverige borde ha en vegetation som hygget på bilden!

Skogen

Måla skogen i fler färger – och tjäna på det

skog

De som äger skog vill sköta den på ett bra sätt. Vad som menas med ”bra” varierar förstås mellan olika skogsägare, liksom intresse och engagemang.

Förra veckan besökte jag en skogsägare med osedvanligt starkt intresse av att sköta sin skog. På fastigheten fanns allt från virkesrika granbestånd med hög tillväxt och ekbestånd som stamkvistats för högsta värdetillväxt, till gamla hagmarker som restaurerades genom röjning. Ja, det var helt enkelt en fantastiskt varierande skog där hög och värdefull virkesproduktion varvades med naturvård och naturhänsyn.

På vägen hem tänkte jag att den besökta fastigheten på ett utmärkt sätt illustrerade vad Skogsstyrelsen just nu jobbar hårt med: att få en större variation i skogen och på så sätt få en bättre produktion.

Alla skogsägare har naturligtvis inte förutsättningar att ägna sig så mycket åt sin skog som den skogsägare jag besökte. Men jag tror att många kanske inte är medvetna om vilka möjligheter som finns att efter egen vilja och intresse variera inriktningen på skogens skötsel. Skogsvårdslagen medger ett stort mått av variation i skötseln och det är dessutom helt i linje med rådande skogspolitik.

Låt mig ta några exempel:

Om du vill ha en stor andel lövträd i din skog är det helt okej. Det kan du åstadkomma genom att lämna lövträd vid röjning och gallring. Kanske vill du anlägga ett rent lövbestånd? Det är också okej. Varför inte satsa på vårtbjörk eller kanske hybridasp om det är en nedlagd jordbruksmark som ska beskogas?

Om du bor på din fastighet och huset är omgivet av skog är det mycket möjligt att miljön närmast tomten är viktigare än skogens produktion av värdefullt virke. Vill du inte ha något hygge nära huset kanske du ska sköta skogen hyggesfritt. Eller också är utsikten ner mot en sjö så värdefull att skogen inte få bli för tät.

Kanske brinner du för produktionen av värdefullt virke och vill att fastigheten, när den en dag får en ny ägare, ska vara virkesrikare och värdefullare än när du blev ägare? Då gläds du antagligen vid synen av ett vackert tall- eller granbestånd som växer så det knakar. Det är också helt okej och i linje med skogspolitiken. I så fall bör du vara extra noga med markberedningen och välja bästa möjliga förädlade plantor när det ska återbeskogas – och du slarvar förstås inte med röjningen.

För precis som med så många andra områden i vårt samhälle blir det rikare om det målas med många färger. Vi vill inte ha en skog som är svart och vit av många skäl. På Skogsstyrelsens hemsida finns alla nyanser du behöver, det är bara att börja måla!

Du som äger en skog har stora möjligheter att sköta den på det sätt du vill. Gör det! Variationsrika skogar är till glädje och nytta för både människor, djur och andra organismer i skogen. Och framför allt för dig själv.

Skogen

Alla tjänar på digitala avverkningsanmälningar av hög kvalitet

Ett återkommande önskemål från skogsbrukets företrädare är att tiden från avverkningsanmälan till avverkning – idag sex veckor – ska kunna kortas. Det är ett regelverk som funnits länge. En utökning från fyra till sex veckor gjordes när de jämställda målen i skogspolitiken infördes i början av 1990-talet.

Jag har stor förståelse för skogsbrukets önskemål om kortare tid. Det är en självklar följd av behoven att fortsatt effektivisera och kundanpassa leveranserna av det virke som avverkas och en kortare tid skulle vara positiv för skogsbrukets och skogsnäringens lönsamhet.

Anledningen till de sex veckorna är att myndigheten ska ha tid att hantera anmälningarna, det vill säga kontrollera att avverkningen kommer att utföras i överensstämmelse med skogsvårdslagens krav, och särskilt – som det uttrycktes när regeln infördes – handläggningen av naturvårdsfrågorna. Någon kanske invänder att sexveckorsregeln infördes i en tid när all kommunikation kring avverkningsanmälningar skedde brevledes, på papper. I dag lever vi i en digitaliserad värld där information skickas och tillgängliggörs blixtsnabbt via nätet, för myndigheten, markägaren och övriga intressenter. Varför ska då markägaren behöva vänta i sex veckor? Ska en regel som baseras på pappershanteringen under förra seklet tillåtas hindra utvecklingen i skogsbruket?!

Frågan är onekligen befogad, men faktum är att Skogsstyrelsen idag behöver de sex veckorna. I många delar av landet har vi svårt att hinna med jobbet trots att vi har sex veckor på oss. Vårt arbete skulle förenklas betydligt om avverkningsanmälningarna i större utsträckning faktiskt skickades in digitalt. I dag finns tjänsten e-avverka för skogsbolag, skogsägarföreningar och andra som verkar som ombud för markägare som ska avverka sin skog. Den enskilda markägare som vill anmäla sin avverkning själv kan göra det digitalt via tjänsten Mina Sidor.

En del stora aktörer använder e-avverka i mycket stor utsträckning, andra nästan inte alls. Faktum är att så mycket som 27 procent av alla avverkningsanmälningar fortfarande skickas in i pappersform. Generellt gäller också att kvaliteten på de avverkningsanmälningar som lämnas in varierar från helt perfekta till de som behöver kompletteras eller är direkt undermåliga. I de senare fallen handlar det ofta om att redovisning av hänsynsåtgärder helt saknas eller är bristfälligt/slentrianmässigt beskrivna.

Allt som görs i skogen kan som bekant göras bättre och avverkningsanmälningarna är ett tydligt exempel på detta. Om avverkningsanmälningarna genomgående skickades in digitalt och dessutom höll hög kvalitet skulle det underlätta Skogsstyrelsens arbete. När den förbättringen väl är genomförd har skogsbruket starka argument för att korta tiden mellan anmälan och avverkning från dagens sex veckor till något mindre. Men först när förbättringen är genomförd.

Skogen

Samverkan lösningen för skogar i nordväst

Reaktionerna på Skogsstyrelsens beslut att pausa identifiering och avgränsning av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige har varit mycket starka. Exempelvis skriver Naturskyddsföreningen i sin replik på DN debatt att beslutet var ”Ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige”. Hårda ord. Samtidigt har kritiken mot beskrivningen av svårigheterna att identifiera och avgränsa nyckelbiotoper i nordvästra Sverige varit begränsad.

I Piteå-tidningen fanns i veckan exempelvis en debattartikel med anledning av Skogsstyrelsens beslut. Intressant är att artikelförfattarna – om än motvilligt – delar min bild i ett viktigt avseende: ”Det som trots allt, och med stor välvilja kan uttolkas korrekt i Sundqvists utspel är frågan om att små snäva avgränsningar av nyckelbiotoper inte har fungerat tillfredsställande.”

Den mesta kritiken har istället utgått från uppfattningen att stora områden skyddsvärd skog nu riskerar att avverkas, eftersom Skogsstyrelsen under pausen inte identifierar och avgränsar nya nyckelbiotoper. Jag tror mycket handlar om att Nyckelbiotop av många uppfattas som en skyddsform. Skogsstyrelsen avgränsar inte nyckelbiotoper och ska inte avgränsa nyckelbiotoper för att förhindra att skogen avverkas. För att skydda skog ska Skogsstyrelsen använda verktygen biotopskydd respektive naturvårdsavtal.

Skogsstyrelsen har tydligt och återkommande uttalat att arbetet med rådgivning, lagtillsyn och formellt skydd i det aktuella området i nordvästra Sverige kommer att fortsätta och intensifieras. Myndigheten kommer att följa utvecklingen noga i satellitbilder och andra GIS-analyser. Om det behövs kommer vi att göra fler fältbesök än vanligt för att kontrollera avverkningsanmälningar på platser med höga naturvärden.

Skogsstyrelsen är en myndighet. För myndigheter är statens värdegrund vägledande och då är likabehandling och rättvisa fundamentala begrepp. När Skogsstyrelsen agerar på sätt som påverkar en enskild medborgare eller ett företag och gör det utan direkt stöd i lagstiftningen – som fallet är när Skogsstyrelsen identifierar och avgränsar nyckelbiotoper – måste vi ställa särskilt höga krav på oss själva. På att vi är objektiva. På att vi är sakliga och att myndighetens agerande inte får oproportionerligt stora konsekvenser för den enskilda. De svårigheter som finns kring tillämpningen av nyckelbiotopsbegreppet i nordvästra Sverige med stora sammanhängande områden av gammal skog – där gränsen för enskilda nyckelbiotoper ofta är flytande och diffusa – gör att begrepp som likabehandling, rättvisa, objektivitet och saklighet aktualiseras.

De som arbetar med nyckelbiotoper i nordvästra Sverige har mycket hög kompetens och ofta lång erfarenhet. Metodiken är i grunden inte utformad för förhållandena i nordvästra Sverige och även om registrerade nyckelbiotoper i nordväst håller mycket höga naturvärden, är det svårt att enhetligt avgränsa enskilda nyckelbiotoper.

Att det går att utveckla nya och bättre arbetssätt är jag helt övertygad om. Förra veckan träffade jag företrädare för BirdLife Sverige som visade sina idéer kring hur hänsynen till skogar med höga naturvärden kan och bör utformas ur ett landskapsperspektiv. Det var kloka tankar som definitivt ska beaktas i det fortsatta arbetet i samverkansprocessen.

Jag har också träffat Greenpeace. Även om de var kritiska till beslutet var det ett bra möte. Det är alltid värdefullt att träffas och lyssna på varandras synpunkter och jag uppskattar deras öppenhet och saklighet. På samma sätt uppskattar jag att Naturskyddsföreningen och WWF i en debattartikel i Altinget deklarerat att de under vissa förutsättningar är beredda att medverka i samverkansprocessen och det fortsatta arbetet med att utveckla nya, bättre arbetssätt kring skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige. Jag är övertygad om att lösningarna för skogarna i nordvästra Sverige bäst växer fram i samverkan mellan olika perspektiv och intressen, och väl förankrat i kunskap och forskning.