Skogen

Inte bara stängsel som påverkar mängden viltolyckor

Älg Foto Rune Ahlander

Älg Foto Rune Ahlander

Igår kunde vi höra på Sveriges Radios P1 Morgon att viltolyckorna i Sverige stadigt ökar. Det var ett tankeväckande reportage. SLU har i en ny rapport uppskattat den årliga kostnaden för viltolyckorna till hisnande 2,6 miljarder om året, en siffra som dessutom förväntas överskridas i år. 

Flera olika förslag till åtgärder diskuterades. Viltstängsel beskrevs som en beprövad lösning och det mest effektiva sättet att minska olyckorna. Andra tänkbara åtgärder var säkra passager för viltet och IT-lösningar där en förare som upptäcker ett vilt kan varna andra trafikanter. Samsynen om att det behövs kraftfulla åtgärder för att bryta trenden med ökande olyckor var stor. En aspekt som märkligt nog inte alls diskuterades och knappt ens i en bisats berördes var frågan om viltstammarnas storlek och vilken betydelse det har för viltolyckorna.  

Idag har åtminstone södra och mellersta Sverige sammantaget större stammar av klövvilt (främst älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin) än någonsin de senaste hundra åren. Med stor sannolikhet är stammarna av klövvilt idag större än de någonsin varit i historisk tid. Alltså någonsin! 

Klövviltet erbjuder värdefulla jakt- och naturupplevelser, det är ingen tvekan om det. Samtidigt är klövviltets påverkan på skogen idag oerhört stor, vilket jag har berört många gånger, till exempel i en ledare i Skogseko. Här behövs en fortsatt samverkan mellan skogsägare och jägare för att nå en balans mellan mängden foder och vilt. Erfarenheter från projektet Mera tall vill vi nu ska sprida sig över landet och ge positiva effekter. Samtidigt när kostnader (och konsekvenser i form dödsfall och personskador) för viltolyckor också beaktas går det inte att blunda för den självklaraste av frågor: ”Är det rimligt att klövviltstammarna ska vara så stora som de är idag?” 

Det är inte bara förekomsten av stängsel som påverkar mängden viltolyckor. Även förekomsten av vilt har såklart en avgörande betydelse. 

/Herman

 

Skogen

När andra värden är viktigare än ekonomin

Traditionellt har skogsskötsel handlat om att säkra en hög och uthållig ekonomisk avkastning från skogen. Med skogspolitikens jämställda miljö- och produktionsmål ställs dessutom krav på ansvarsfulla avvägningar, anpassningar och hänsyn till naturvärden, kulturmiljövärden och upplevelsevärden.

Hyggesfritt skogsbruk lyfts ibland fram som ett alternativ till mer traditionell skogsskötsel inriktad mot hyggesbruk. Ofta blir det en diskussion om fördelar och nackdelar med det hyggesfria alternativet. Det är inte konstigt, skogsskötare har i flera hundra år diskuterat och vägt för- och nackdelar med olika metoder att sköta skogen mot varandra; hur ska en gallring bäst genomföras, när och hur ska skogen avverkas och vilka föryngringsmetoder är mest lönsamma på kort och lång sikt?

Tyvärr förs diskussionen nästan alltid med utgångspunkt i vad som är ekonomiskt mest lönsamt. Dessutom mest ekonomiskt lönsamt ur ett renodlat virkesproduktionsperspektiv. Då är det svårt att visa på tydliga fördelar med hyggesfritt skogsbruk. Helt enkelt för att trakthyggesbruk med dessa förutsättningar och under svenska förhållanden i de allra flesta situationer fungerar bättre! Forskningsprojektet Future Forest konstaterade exempelvis för några år sedan att både tillväxten och lönsamheten är bättre med trakthyggesbruk än med hyggesfritt skogsbruk.

Men om markägaren tycker att andra värden är viktigare än ekonomin från virkesproduktion? Eller om markägaren är nöjd med en lägre ekonomisk avkastning från produktionen av virke, hur blir det då? 

För en tid sedan besökte jag Östersund och hörde kommunens skogsförvaltare redogöra för hur kommunens skogar sköts. Visserligen fanns ett blygsamt ekonomiskt avkastningskrav (en del kommuner har inget avkastningskrav alls från sin skog), men inriktningen i Östersund var ändå tydlig: Skogarna ska skötas så att de upplevs som trevliga av kommunens invånare!

Med utgångspunkt i den inriktning som Östersunds kommun har för sina skogar blir diskussionen om det hyggesfria skogsbrukets för- och nackdelar en helt annan än om den ekonomiska avkastningen från produktionen av virke ska vara så hög som möjligt. Då är det inte lika intressant om skogen växer sämre, eller om det jämfört med traditionellt skogsbruk är förenat med högre kostnader och lägre intäkter att avverka de träd som av något skäl ska fällas. Då handlar det snarare om att sköta skogen så att den upplevs som vacker att se på, trygg att vistas i och så att förutsättningarna för svamp- och bärplockning, rekreation och friluftsliv i största allmänhet är goda.

Jag tror att både diskussionen om och tillämpningen av hyggesfritt skogsbruk skulle bli bättre med ett avstamp i frågan om vad markägaren vill med sin skog. Då är det – faktiskt – av underordnad betydelse vad vi väljer att kalla de eventuella åtgärder som vidtas.

/Herman

Skogen

Även ledarskribenter behöver tänka efter

Skogen engagerar! Under senare tid mer än på länge. Arbetet med ett nationellt skogsprogram pågår, skogen adresseras tydligt i Paris-överenskommelsen om klimatet och i regeringens samverkansprogram har skogen och den råvara som kan hämtas från den en självklar plats. Dessutom skrivs det mycket om skogen på debattsidor, i insändare och i bloggar.

Genom Skogsstyrelsens mediabevakning tar jag del av det mesta som skrivs om skogen. Merparten håller en bra ton, men ibland går det alldeles över styr. Ett exempel är den ledare som förra veckan var införd i Östersundsposten. Där kunde följande rader läsas: ”Skogsstyrelsen… har på senare år intagit en relation till skogsägare som kretsar kring förbud snarare än rådgivning. Förändringen handlar inte om en ny myndighetslinje hos Skogsstyrelsen. Förklaringen är mycket enklare, enskilda tjänstemän som orsakar stor ekonomisk skada genom antingen en fundamentalistisk tolkning av regler eller en medveten agenda att stoppa så mycket avverkning som möjligt av miljömässiga skäl – oavsett om skogen är skyddsvärd eller inte.”

För det första; Rådgivning är fortfarande en bärande del i vårt arbete gentemot skogsägarna. Samtidigt har Skogsstyrelsen de senaste åren aktivt arbetat med att skärpa tillsynen, helt enkelt för att vi sett att det behövs. Skogsvårdslagen är ibland svårtolkad och genom rättsliga prövningar av förbud och förelägganden kan det bli tydligare hur lagen ska tolkas, och därmed enklare för skogsägare att veta vad som gäller vid avverkningar och andra skogliga åtgärder. Skogsstyrelsens medarbetare hanterar varje dag den grannlaga balansen mellan rådgivning och tillsyn.

För det andra; Att enstaka insändare eller bloggkommentarer går över gränsen är tråkigt men något vi tyvärr måste räkna med. Men att en ledare i en etablerad svensk dagstidning riktar grova anklagelser mot Skogsstyrelsens tjänstemän är anmärkningsvärt. Idag händer det att enskilda medarbetare på Skogsstyrelsen får ta emot direkta hot när de utövar sitt ämbete – det vill säga verkar för att föra ut den politik som Sveriges riksdag och regering beslutat om. Vi polisanmäler alla sådana händelser men den obehagliga eftersmaken av hot och tankarna om den egna och familjens trygghet dröjer sig naturligtvis kvar hos den som drabbats.

Östersundsposten bör fortsättningsvis fundera över vad det betyder när man i en ledare skriver om enskilda tjänstemäns ”fundamentalistiska tolkning” och ”medveten agenda att stoppa så mycket avverkning som möjligt”. Tror tidningen att sådana formuleringar minskar risken för hot mot enskilda tjänstemän, eller kan det kanske bidra till att mörka krafter känner sig påhejade att tillgripa hot för att uppnå sina syften? Om ledarskribenten anser sig ha underlag för sina allvarliga anklagelser utgår jag från att han går vidare med att kontakta oss för att vi ska ta reda på vad som hänt (alla myndigheter har en personalansvarsnämnd som rör enskilda medarbetares agerande). Om det istället handlar om en allmänt formulerad uppfattning som han gav uttryck för borde han däremot ha behållit den för sig själv.

Den som har kritik mot regeringens och riksdagens politik må agera politiskt, så fungerar ett demokratiskt samhälle. Den som anser att Skogsstyrelsen brister i arbetet med att föra ut nämnda politik må kritisera Skogsstyrelsen och jag välkomnar verkligen synpunkter, dialog och debatt kring Skogsstyrelsens arbete. Men vi har alla ett gemensamt ansvar för att inte bidra till en polarisering som – i värsta fall – leder till hot om våld.

/Herman

 

 

Skogen

Tråkigt men nödvändigt

I mitt förra blogginlägg lyfte jag hur viktigt jag tycker att det är att alla som kommenterar på bloggen håller en god ton mot varandra. Tyvärr upplever jag inte att det blivit några större förbättringar, och det är väldigt tråkigt. Vi har varit tvungna att ta bort en del kommentarer och har då också meddelat de aktuella skribenterna om detta. Inte heller detta har hjälpt.

Jag kommer därför nu – under en månads tid – att blockera några skribenter från bloggen. Detta eftersom jag upplever att diskussionerna alltför ofta drar iväg till rena elakheter mot dem vars argument man inte gillar. Trots flera påpekanden från vår sida, så blir det inte bättre. Det är heller inte okej att låtsas vara olika personer genom att ange olika alias.

Jag blockerar också en skribent som skriver under ett flertal olika alias som alla har samma e-postadress. En adress som inte fungerar. Man får gärna vara anonym utåt på bloggen, men den e-postadress ni anger måste fungera, så att vi kan nå er – exempelvis när vi tar bort en kommentar.

Samtliga kommentarer som tas bort diarieförs, så det är fullt möjligt för den som vill ta del av våra skäl för att en kommentar tas bort att ta del av detta via vår registratur.

Jag är övertygad om att bloggen har en funktion att fylla och att diskussionen och kommentarerna kring det jag skrivit kan bidra högst väsentligt till bloggens värde. Jag hoppas därför att de åtgärder som nu vidtas kan bli en vändpunkt. För det finns ju så mycket viktigt och spännande att diskutera kring skogen.

/Herman

Skogen

I skogen är alla välkomna

När jag var ute i skogen utanför Luleå i söndags hände något ovanligt. En tjädertupp lösgjorde sig ur en tallkrona och flög förbi mig på rätt nära håll. Men det var inte det som var det ovanliga. Det ovanliga var att tjädern hade skrämts av en kvinna som var ute i skogen tillsammans med tre barn, mer än en kilometer från närmsta väg.

Hon berättade att de hade varit uppe på Långbergets topp och jag förstod att det var en utflykt som var både välplanerad och lyckad. Efteråt sökte jag i mitt minne efter liknande händelser och kom fram till att detta var första gången jag träffat på barn så långt ute i skogen. Kanske är det annorlunda i södra Sverige där det bor många fler människor, men utanför Luleå är det definitivt en ovanlig händelse.

Bristen på människor – och inte minst barn – i skogen är mycket olycklig. Dels för att det är nyttigt i största allmänhet att vistas ute i skogen, dels för att kunskapen och förståelsen om skogen blir bättre om fler människor har egna erfarenheter. Redan idag är kompetensförsörjning en jätteutmaning för hela den svenska skogsnäringen och jag tror inte det blir lättare om allt färre barn kommer i kontakt med skogen.

En annan kategori som är ovanlig i skogen men som verkligen har potential att bidra i svensk skogsnäring är nya svenskar och asylsökande. Ofta saknar dessa personer erfarenheter av skog eller ser kanske till och med skogen som något okänt eller rent av farligt. Men det går förstås att ändra på. Skogsstyrelsen driver arbetsmarknadsprojekt riktade mot nya svenskar och asylsökande på många ställen i landet. Om fler med utländsk bakgrund ser möjligheterna med att arbeta i skogsnäringen, kommer vi både få fler sökande till skogliga utbildningar och en större mångfald i skogssektorn, vilket är synnerligen önskvärt.

Skogsnäringen gynnas om kompetensförsörjningen kan ske med hela samhället som bas. Det handlar inte bara om rättvisa, jämställdhet och mångfald. I förlängningen handlar det också om konkurrenskraft och lönsamhet. Tyvärr delar inte alla den uppfattningen. Nyheter om Skogsstyrelsens satsningar på att ge nyanlända svenskar och asylsökande möjlighet att lära känna och prova på jobb i skogsnäringen följs ofta av inskränkta eller rent rasistiska kommentarer. Det är lika olustigt som det är sorgligt. I skogen är alla välkomna.

Avslutningsvis över till något helt annat:

Efter några månaders bloggande som generaldirektör har jag reflekterat över några saker kring bloggen och de diskussioner den startar. Jag har lagt märke till – ett för mig helt nytt fenomen – att istället för att kommentera på det ämne som jag skriver om så klistras hela debattartiklar, som kan röra en helt annan fråga, in som en kommentar. Den som kommenterar gör ingen egen reflektion eller kommenterar hur debattartikeln kopplar till mitt blogginlägg. Det uppfattar jag som spam och inlägg av det slaget kommer hädanefter att tas bort.

Syftet med bloggens kommentarsfält är att ge möjlighet att diskutera de frågor den lyfter, inte att vara en generell anslagstavla. Däremot är det självklart okej att länka till debattartiklar, som lyfter något i det aktuella ämnet, och som man vill hänvisa till i sin egen kommentar. En annan reflektion är att kommentarerna ska hålla sig till det i blogginlägget aktuella ämnet. Idag upplever jag att ibland, oavsett vad jag skrivit, så handlar kommentarerna om helt andra saker.

Sedan vill jag återigen lyfta hur viktigt det är för en konstruktiv debatt att alla vi som kommenterar på bloggen håller en god ton mot varandra. Att kalla någon för ”idiot” eller något värre, är helt enkelt inte okej. Det vore så oerhört tråkigt om vi skulle tvingas ta bort möjligheten att kommentera, då försvinner ju själva syftet med bloggen – att reflektera kring aktuella skogsfrågor, väcka debatt och få inblick i omvärldens tankar om skog och skogspolitiken.

Vi har gjort några uppdateringar av vår uppförandekod för bloggen. Läs den gärna – och fortsätt sedan med liv och lust att diskutera.

/Herman

 

Skogen

Röj mera!

För närvarande sker mycket stora investeringar i svensk skogsindustri. Investeringarna redovisas på ett lättöverskådligt sätt i Danske banks nyhetsbrev Skog & Ekonomi. I nyhetsbrevet för författaren Johan Freij ett resonemang som leder fram till att prishöjningar på massaved är sannolika, åtminstone i delar av landet. Hur det blir med den saken får framtiden utvisa, för skogsägare är spekulationer om prishöjningar på virke alltid intressant läsning.

Men skogsägaren behöver inte passivt vänta eller hoppas på prishöjningar för att få bättre betalt för sin massaved. Det kan varje skogsägare ordna själv genom att se till så att ungskogen röjs. Oavsett om man röjer själv eller väljer att anlita en skogsvårdsentreprenör så är det en bra affär att röja.

I ett bestånd som har röjts har träden en betydligt högre genomsnittlig stamvolym är i ett oröjt bestånd. Eftersom stamvolymen är helt avgörande för kostnaden att gallra skogen (mätt i kronor per kubikmeter) blir nettot för skogsägaren betydligt större i ett välröjt än i ett oröjt bestånd. Särskilt om transportavståndet till avlägget vid bilväg är långt och skogen ligger långt från närmaste industri kan röjningen vara det som gör att skogsägaren överhuvudtaget får något netto alls när det blivit dags för gallring.

En seglivad uppfattning bland skogsutbildade är att ett bestånds totala tillväxt per hektar inte kan påverkas genom röjning. Och det stämmer om utgångsläget är ett trädslagsrent bestånd av exempelvis tall. Men om beståndet istället utgörs av den inte ovanliga kombinationen tall och glasbjörk – där de senare med sin snabba tillväxt de första åren riskerar att konkurrera ut tallen – så har en röjning utförd vid rätt tidpunkt stor betydelse för beståndets framtida tillväxt. I längden har tall nämligen en tillväxt som är överlägsen glasbjörkens.

Röjning innebär att skogsägaren tar initiativet och styr över beståndets framtida utveckling. Det ger möjligheter också ur miljösynpunkt. I den röjning jag själv utförde i sommar i Norrbottens kustland blev resultatet ett bestånd som domineras av tall och vårtbjörk, med inslag av gran, glasbjörk och – faktiskt – enstaka trädbildande gråalar, rönnar, sälgar och aspar. Trädslagsblandningen ger förutsättningar för högre naturvärden än vad som varit fallet om aspar, sälgar och rönnar saknats.

Röjningen är också viktig för skogens upplevelsevärden. En tät, oröjd ungskog är inte särskilt inbjudande annat än för riktiga skogsskötselnördar (som jag). Omedelbart efter röjningen gör riset på marken att det dessutom kan vara riktigt svårt att ta sig fram. Men efter några år, när riset tryckts ned och börjat förmultna är den röjda ungskogen i början på sin utveckling mot en allt mer strövvänlig skog.

Jag brukar lyfta fram att allt som görs i svenskt skogsbruk kan göras bättre. Röjningen är ett exempel på detta. En väl utförd röjning är egentligen bra ur alla perspektiv. Röj mera!

Läs mer om röjning på Skogsstyrelsens webbplats.

Skogen

Skogsbruket behöver mer av både stolthet och öppenhet

Sommaren 2016 går mot sitt slut och för många innebär det att semestern också är historia. Förutom möjlighet till avkoppling och tid till annat än jobbet ger ledigheten tid till eftertanke. Själv har jag ägnat en del tid åt en av mina favoritsysselsättningar – att röja. Under röjningspassen har jag funderat en del över skogsbruket och synen på skogsbruket. 

Skogsstyrelsen visar sedan början av året avverkningsanmälda områden på några av våra digitala kartor. Alla som läser debattsidorna i skogsmedia eller följer twitterflöden vet att detta har rört upp en hel del känslor. I fredags svarade Skogsstyrelsen genom min ställföreträdare Staffan Norin på en debattartikel i Skogsland. Jag har själv i en debattartikel i nättidningen Altinget tidigare motiverat beslutet att, trots kritiken från skogsägarorganisationerna, fortsätta med publiceringen av avverkningsanmälda områden. 

Svenskt skogsbruk är bra. I ett internationellt perspektiv är skogsbruket som det bedrivs i Sverige i de flesta avseenden ett riktigt föredöme. Det hindrar inte att allt vi gör i skogen idag kan och behöver göras bättre. Det gäller oavsett om vi talar om effektivitet, lönsamhet, naturhänsyn eller hänsyn till upplevelsevärden och är en naturlig del i den utveckling som behövs i skogsbruket precis som i all annan verksamhet. Under hösten kommer jag att återkomma i bloggen med konkreta exempel på vad Skogsstyrelsen ser behöver göras. 

Ofta tappas perspektivet att svensk skogsbruk i grunden är bra bort i diskussionen om skogen, inte minst när det handlar om hur skogsbruket kan och bör förbättras. Jag tycker att det är olyckligt. Skogsbrukets företrädare borde själva i större utsträckning än idag lyfta fram skogsbrukets samhällsnytta, klimatnytta, hur skogsbruket utvecklas, vilken hänsyn som tas till andra intressen et cetera. Om skogsbruket dessutom själva identifierar och beskriver brister i brukandet och vilka åtgärder som vidtas för att åstadkomma förbättringar skulle det stärka hela branschens trovärdighet. I förlängningen – vilket jag tror är viktigt – skulle det också bidra till ökad stolthet och mer självförtroende.   

Ett hygge är inget en skogsägare ska skämmas för. Om naturhänsynen är god, upplevelsevärden beaktats och avverkningen utförts utan skador på kulturmiljövärden eller körskador är hygget något skogsägaren kan och ska vara stolt över. Virket från hygget ger inkomst, bidrar till samhällsnytta och välfärd i största allmänhet och kan dessutom på olika sätt bidra till att ersätta produkter av kol eller olja. Skogsbruk är helt enkelt en viktig hörnsten i ett hållbart samhälle. 

Därför finner jag kritiken mot att avverkningsanmälda områden publiceras rätt defensiv. Öppenhet är i de allra flesta fall rätt. Man kan göra en jämförelse med en skogsbilväg. Det finns förvisso flera goda skäl att hålla vägbommen vid vägens början låst (exempelvis under tjällossningstid), men om syftet med den låsta bommen är att hindra eller den ideella naturvården eller allmänheten från att se hur skogsbruket bedrivs, ja då är man fel ute. 

Svenskt skogsbruk är något att vara stolt över. Mest stolta borde skogsbruket själva vara.